TGIF

Godmorgon!

Igår strålade världen i vackra färger och hög luft. Idag har den svept in sig i en grå och blöt filt, men det är ju sådan den är. Den svenska hösten. Mörknat har det också gjort. Men det gör mig inte så mycket. Inte än i alla fall. Inte nu. Det var skillnad när man jobbade dygnets alla ljusa timmar. Nu sitter jag för det mesta hemma och även om jag inte är ute så mycket på dagarna, räcker vetskapen att jag kan om jag vill. På bekostnad av skolarbetet i så fall, naturligtvis. U win some, U lose some.

Jag vill passa på att slänga in en bild redan här och nu. Helt utan anledning. Den föreställer två oerhört egensinniga hästar. (Jag har ännu inte lärt mig skillnaden på häst och ponny, så allt som jag inte vet är en ponny - är en häst!) De har precis gått två lektioner och är glada att ha kommit ut i hagen. De började genast klia varandra på ryggen. 

Jag hade den svarta och trots att han drar ner huvudet i tid och otid, även i galopp, så att jag tappar taget om tyglarna, så är han verkligen en helmysig kille. När jag googlar på fenomenet finner jag att det är ett tecken på stress. Men då måste han vara konstant stressad, för han gör det alltid och hela tiden och med alla. Mer som tics...

I min utbildning har vi äntligen börjat läsa en kurs som är lite mer i linje med det jag har väntat på, nämligen riskhantering. Så himla roligt, intressant och oväntat klurigt! 

Som studeranderepresentant har jag börjat få bekänna färg. Jag blev förvarnad om att jag skulle kunna bli kontaktad av elever som behöver en axel att gråta ut mot, men att det inte är syftet med min roll. Just det hände, men faktum är att jag tycker om att stötta. Om jag känner att jag når fram och i mån av tid. Det skulle ju inte fungera om alla hörde av sig, men då skulle nog utbildningen ha andra problem i och för sig. Jag har också fått fungera länk mellan elever och lärare, då kommunikationen inte riktigt fungerat. Jag har fått tolka och identifiera kärnfrågor som jag sedan presenterat för lärare, då de inte fått grepp om vad oron i gruppen beror på.

Allt det här är väldigt roligt, men det är också förknippat med en press. Jag måste vara på tårna och tänka på hur jag formulerar mig, för att inte riskera att öka på oron eller trassla till problematiken. Jag måste vara objektiv, men också visa att jag upplever samma som de andra eleverna. För jag är ju lika mycket elev som de andra. Men ibland måste jag påminna mig själv om att det inte är meningen att jag ska ha koll på allt, bara för att jag fått den här rollen. Och ingen annan ska ha den förväntningen på mig heller. 

Annars då? Jo men vi hade ju kalas i helgen som gick. Vi blev 17 stycken. Normalt antal, även om vi kan vara fler. Jag bestämde mig för att servera långpannepiroger. Två med köttfärs och en med lax, spenat och fetaost, med matchande såser. Till detta serverade jag vin från Argentina, ett rött från Malbec-druvan (MUMS!) och ett vitt som också var gott. Det blev mycket lyckat och pirog kommer jag definitivt att göra igen. Dock inte på kalas! *pust* 

Livet är för kort

...för att ligga i sängen och vrida sig. För varje varv hoppas jag att detta är det sista innan sömnen släpper in mig. Men så blev det alltså inte och nu är jag bara irriterad. Hur många timmar av mitt liv har jag inte slösat bort på att försöka somna? 

Det är inte alltid såhär svårt, tack och lov. Men när det väl händer så är det på hyfsat samma tid i månaden. Jag har kollat upp om det har med månen att göra, men det verkar inte som att den är boven i dramat. Jag går väl efter min egen månadsklocka.

Förr eller senare somnar jag alltid, men eftersom jag både är klarvaken och irriterad som sagt, så tänker jag att jag ska göra som kidzen. Jag ska dygna! 

En av förmånerna med att sitta hemma med distansstudier, det är inte hela världen. Å andra sidan, att vara svårsomnad dök upp i mitt liv ungefär samtidigt som studierna. Hönan eller ägget? Annars har jag oförskämt goda sömnvanor, vilket gör att jag drar slutsatsen att när jag väl börjar jobba igen kommer de säkert tillbaka.

**********

Nog om mina vansinnigt intressanta sömnproblem. Jag läser om grupprocesser och arbetsgrupper just nu, och det är verkligen intressant. Det är dessutom ett bra tillfälle att analysera sig själv. Vem blir jag i en grupp? Vilken roll tar jag, eller får jag? Är det alltid samma roll? Svaret är nej, åtminstone i mitt fall. Det beror på vilken typ av grupp det är och vad syftet är.

Jag har smygövat på att lyfta andra, just för att jag märkt hur glad och avslappnad jag själv blir om jag får komplimanger eller spontan, bra kritik. Jag blir bekräftad och därmed mer säker på min roll. Det gör i sin tur att jag kan flytta fokus från mig till andra. Upptäcka vad de kämpar med. Det funkar faktiskt jättebra i min ridgrupp. Stämningen är lätt och uppsluppen, för det bästa är bonusen att det smittar av sig. Nu ska jag verkligen inte ta all cred för att vi är en bra grupp, men när jag var ny upplevde jag att det kändes mer tillknäppt mellan deltagarna. Det kan också ha att göra med att jag var osäker på precis allt, eftersom jag inte ridit tidigare. Då gällde det bara att överleva! ;-)

**********

Min katt har då inga sömnproblem. När jag kom upp för trappan, kom han vinglandes emot mig med pliriga ögon. Undrade väl vad som stod på och varför vi måste gå upp mitt i natten. Nu har han återgått till sin djupsömn på golvet vid mina fötter. Ligger och snarkar och tassarna rycker. Jag är så glad för hans skull! ...inte alls bitter! (Minsann, har han inte fisit också?)

**********

Från det ena till det andra. Vad är grejen med: "Hej! Är den här varan tillgänglig?" Ja, som vissa av er kanske förstår så handlar det om Marketplace på Facebook. Jag svarar såklart. Och sedan är det tyst. Alltså även om jag säger att den "är tillgänglig", så är det tyst. Vad är grejen? Troll? OCD? Det har inte bara hänt en gång och jag vill så gärna förstå. Är det en bugg bland alla ettor och nollor?

**********

Nu tror jag att jag ska ta och titta på lite skolarbete. Försöka distrahera bort min annalkande hunger. Skulle kunna ta udden av den med lite kaffe, men kaffebryggaren låter som helt tröskverk i uppstarten. Så jag får avvakta lite för att inte väcka hela huset. Det är ju faktiskt väldigt lugnt och skönt såhär på småtimmarna. En värld man sällan befinner sig i, trots att den är så nära.

Ha en fin onsdag, mina vänner!

Köper Bitcoin - nästan

Det småregnar ute och det får vara anledning nog för att jag ska strunta i min lilla morgonpromenad. Istället kokar jag en extra stor kanna med kaffe, drar på mig raggsockarna och sätter mig här med er istället.

Jag öppnar glatt med att berätta att jag hoppat bana i galopp! Det heter säkert något finare på hästspråk... Jag nämnde ju det i förra inlägget (tror jag) att jag längtade efter att få prova det. Och nu har jag gjort det. Det var jätteroligt och jag har fortfarande träningsvärk. Men! Det blir väldigt tydligt att jag inte har full koll på min galopp ännu. Jag behöver öva upp balansen, driva bättre och rama in hästen bättre. Men jäklar vad kul det var! 

Jag har avslutat första delkursen på min utbildning nu, puh! Helt galet att det bara är på 75% takt, jag har liksom inte hunnit med att ens titta på mina andra två kurser på högskolan. Men igår och idag är schemafria, så igår passade jag på att bekanta mig med Bitcoin (som ju är en av mina högskolekurser). Det var intressant och också roligt. För lärarna har byggt upp ett system med EduBitcoin, så vi har fått skapa en egen plånbok och börjat göra transaktioner. Lite mystiskt att läsa om Satoshi Nakamoto också, som är grundaren till Bitcoin. Det gillar vi!

Ni som har ett gott minne kommer kanske ihåg att jag har varit i rensar-tagen. Jag fortsatte i rask takt över till min smyckessamling. Mer specifikt till min guldgömma. För med stigande ålder är det inte ovanligt att just guldhögen växer. Förlovningsringar, ex-pojkvänsgåvor, ja ni fattar. Sådant man helt enkelt inte använder längre av förklarliga skäl. Vad gjorde jag med min blygsamma guldhög då? Jo, jag sålde den faktiskt. Skickade iväg den i en liten guldpåse och fick en swish tillbaka. Snabbt gick det också.

Pengarna åkte in på börsen fortare än kvickt. Lite för fort faktiskt. För i efterhand kom jag på att det  gott och väl hade räckt till både en ny mc-hjälm och ett par hellånga cykelbyxor. Som jag ju gått och craveat länge. Min nuvarande mc-hjälm är en billig sak som viner av luftdraget, har ett litet visir och trycker i pannan. Jag har ändå stått ut i 10 år! Och mina nuvarande cykelbyxor är bara cykelshorts, vilket inte hjälper upp motivationen att ge sig ut och cykla när hösten väl har kopplat sitt grepp. Jag tror dessutom att mina cykelshorts också närmar sig den aktningsvärda åldern av, om inte 10 så åtminstone, 8 år...

Lyssnat på böcker har jag också gjort och nu senast har jag plöjt Kattis Ahlströms två fina romaner, I hennes skor och Sången om Sanna. Mysiga att lyssna på och hon har en varm ton i sina böcker. Den sistnämnda av dessa två gillade jag ändå bäst, och de faller båda in under kategorin easy-listening. Lite avkoppling och verklighetsflykt som kontrast till skolarbetet. Sedan är det ett plus att hon läser upp böckerna själv. Nu har jag precis börjat lyssna på en bok som heter Lektioner i kemi av Bonnie Garmus och den verkar lovande.

Gult är f..fint?!!

Nu kör vi den här sista vardagen, innan vi välförtjänt får lägga upp benen och luta oss tillbaka in i helgen!

 

Första morgonen

...den här veckan som jag inte behöver sitta uppkopplad klockan nio och se alert ut i kameran. Skönt! Jag har håret i en slarvig hästsvans och min bångstyriga lugg har jag fängslat i en hårnål på huvudet. Inget smink och en sladdrig t-shirt. 

Det är nämligen så att min utbildning har gått från delvis på plats, till helt på distans med några obligatoriska träffar i Göteborg frampå. Det känns helt okej, jag sparar både tid och pengar på att slippa åka in till stan. Och att sitta uppkopplad med kameran på hela dagarna kanske jag vänjer mig vid. Men jag var ganska trött efter de första dagarna.

Klassen verkar bra, mycket blandade personligheter. Trots det känner jag mig lite som en outsider, men om jag ska vara ärlig så gör jag nog alltid det i början. Det brukar lösa sig. Och faktum är att jag tagit på mig en roll, som gör att jag utmärker mig lite. Jag och en tjej till har nämligen blivit valda till studeranderepresentanter för klassen i utbildningens ledningsgrupp. 

Jag tänkte först inte anmäla mig, även om jag var lite nyfiken. Tänkte att det är säkert andra som vill det mer och gör det bättre. Men så visade det sig att det bara var en som anmält sitt intresse och vi ska vara två, så fler kandidater efterfrågades. Det kommer säkert rassla till nu och ramla in en massa anmälningar, tänkte jag, men va fasen jag skickar väl in ändå då. Det får bära eller brista. 

Det visade sig att vi tillslut bara var tre stycken och jag tyckte att båda de andra två verkade ha bättre meriter, när jag läste deras motiveringar till varför de skulle passa för rollen. Men så blev det jag och den andra tjejen som blev framröstade ändå. Det kändes oväntat och läskigt. Och nu känns det spännande och roligt. En bra chans att nätverka med branschfolk och en bra post att skriva till på CV:t. 

********

De tre ridlektioner som varit efter sommaruppehållet har det varit dålig uppslutning på. Först var vi tre, förra var vi två och nu i tisdags hade det bara varit jag. Om det inte varit för att det tillkommit två nya i min grupp. Typiskt på ett sätt, hade de inte kommit hade det blivit som en privatlektion för min del. Men kanske lika bra att man bygger på gruppen, så att den inte upplöses och jag måste börja i en annan grupp. 

Men nu har jag äntligen börjat få lite kläm på galoppen. Ja, mer eller mindre. Men jag har fått uppleva euforin som medföljer en avslappnad galopp. Inte alla turer är lika lyckade, men ibland får vi till det. Hästen och jag! 

Vi har inte hoppat något ännu efter sommaren, men jag längtar efter att få prova att hoppa en bana i galopp. Det är roligt nog att göra det i trav, men då måste det vara en fantastisk känsla att få göra det i galopp. Jag var ju lite rädd att jag skulle förlora de muskler jag byggt upp under förra terminen, men troligtvis har cykling och promenader varit nog för att underhålla både flås och muskler. För jag upplevde inga problem att orka med under lektionerna. Ja, lite träningsvärk på sina ställen såklart. Men skönt att inte vara helt nollställd på samma sätt som jag var när jag började rida. 

********

Jaha, nä här sitter jag som om jag inte hade en massa skolarbete som väntade på mig. Kanske lika bra att stjälpa i sig den sista kalla kaffeskvätten och sedan gå och borsta tänderna. Time waits for no one! 

 

"Folk med ångest"

Så heter den bok jag lyssnar på just nu. Den är skriven av Fredrik Backman, mannen bakom "En man som heter Ove" och "Björnstad". 

Jag googlade just författaren, för att få bekräftat titlarna, och hittade information som tyder på att han lider av psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Och ännu en gång väcks frågan i mig: Kommer genialisk kreativitet ur vårt mörker? Den man som betraktare hänförs av, inte kan få nog av, vill krypa in i och sist men inte minst, själv vill ha? 

Är demonerna priset man betalar för sin konst? Eller är konsten bara en produkt av demonerna? En nödvändig ventil? Ett sätt att hantera dem?

Borde jag själv vara tacksam över att jag inte hittat "min röst", den som definierar mig som någon. Ska jag acceptera att jag aldrig kommer att kunna mäta mig med dem jag beundrar mest? Å andra sidan... om jag inte accepterar det, utan ständigt påminns om mina tillkortakommanden, kanske demonerna kommer till mig? 

Nej, det sista var en fånig och fåfäng tanke. Snudd på förbjuden och politiskt inkorrekt. För man skojar inte om demoner. Men man får tänka! Man får faktiskt tänka vad som helst. Det känns som att man inte får det. Ibland kanske man till och med får dåligt samvete. "Vad är jag för människa som tänker såhär?" 

Men då ska jag trösta med något som Björn Natthiko Lindeblad skrev. Man ÄR inte sina tankar. Visst är det befriande? Jag har alltid tagit för givet att mina tankar definierar mig. Tänkt att om någon hörde vad jag tänker så kommer de tro att jag är galen. Men det finns ingen som hör vad du säger i ditt huvud. Skulle du däremot göra valet att säga dem högt, ja då är det en annan sak. Då utgår man från att du vill förmedla ett budskap som du står för. 

Om mina tankar inte är jag. Vad är då mina tankar? Ibland endast flyktiga besökare, ibland ett hårt band om bröstet. Ibland verktyg för att sortera intryck och ibland verktyg för komma vidare. Ibland förrädiska, ibland hoppingivande. Alltid där, men aldrig jag!

Att förvalta ett minne

Det här inlägget blir av en lite filosofisk karaktär, eftersom min hjärna just nu upptas av en liten konflikt. För ett tag sedan hamnade min mormors livkjol i mitt knä. För er som inte vet vad det är (jag visste inte att det hette så innan jag lyckades googla rätt), så är det en typ av folkdräkt med kjol och livstycke i ett. Utanpå hade man alltid ett förkläde. Under livstycket hade man oftast en vit blus med lite krås och stor krage, samt en hätta på huvudet. 

Vad ska jag göra med denna dräkt? Jag tror att hon var ganska ung när hon sydde den, för när jag själv provar den går den inte att knäppa. Jag kan alltså inte använda den, om jag nu mot all förmodan skulle få för mig att göra det. Ska den hänga i en garderob? Ska jag lägga den i en låda på vinden. Där finns det ju mycket plats nuförtiden... Eller! Ska jag...sätta saxen i den och sy ett plagg som jag själv skulle kunna använda?

Min mormors livkjol består till största delen av mörkgrön vadmal. Det skulle kunna bli en ursnygg cape med en enkel knäppning i halsen. Tänk 1800-tal! Man kan gå loss med guldband i kanterna eller guldbrodera något. 

Men så tittar jag på mormors livkjol igen. Ser alla små stygn med grön tråd som hon suttit och sytt. Timme ut och timme in. Dagar, veckor, månader. Flera tusen stygn, ibland lite ojämna. Hur många gånger har hon inte stuckit sig på nålen? Det vackra sidentyget i livet som hon säkerligen själv valt ut hos tyghandlaren. Köpte hon det för egna pengar eller var det hennes mor som stod för inköpen? Hur många danser har hon dansat i sin dräkt? 

Hur kan jag ens tänka tanken på att förstöra den? Förkasta minnet av den tid som flytt? Bara tänka på mig själv och min egen vinning?

Man kan nu luras att tro att jag är en duktig sömmerska som kommer på en vågad idé som denna. Men så är inte fallet. Mina sömnadskreationer i vuxen ålder sträcker sig till gardiner. Det har blivit ett gäng genom åren, men inget mer avancerat än så. Och det är nu nästa genialiska dimension av mitt eventuella projekt tar form. Jag har ändå tänkt att fråga mamma vad hon tycker om idén, även om jag tror att hon kommer att vara positiv. (Alternativet är kanske att den annars får flytta hem till henne, hehe!) Varför inte involvera henne? 

Alltså ser ni symboliken i det här? Döttrar i rakt nedstigande led, samarbetar med att skapa något tillsammans av material som har en historia från första halvan av 1900-talet... Kommer jag undan med det? 😉

Ha en fin söndag!  

En annan slags fond

Hörrni, det har blivit dags för ännu ett inlägg. Jovisst, för ibland tar jag ett steg utanför min comfort zone och blir den människan jag egentligen vill vara. Om jag bara ids. Jag tror att jag har nämnt att jag gjorde rabarbersaft för ett tag sedan? Nu har jag även skördat svarta vinbär och det var på gärsgårn, för de var nästan övermogna och därmed också lättmosade. När jag väl stod där med mina vinbär och började googla efter recept, insåg jag hur mycket socker det ska vara i allt. Men så hittade jag tips på hur man kan råmixa dem. Alltså ingen kokning och bara 300 g socker på 1 kg vinbär. Supersmidigt och det blev jättegott. Perfekt att blanda i yoghurten på morgonen och få en vitaminkick på köpet... 

Men det slutar inte där. För några dagar sedan köpte vi färska räkor och glufsade i oss. Det var verkligen längesedan vi gjorde det sist. För sedan dess har vi fått kompostpåse i avfallssorteringen i kommunen. Och naturligtvis hade de precis tömt vår tunna, så det skulle dröja två veckor innan nästa tömning. Vi har väl alla råkat gå förbi en soptunna med misstänkta räkrester som stått och gottat till sig i augustisolen? Man vill inte vara den grannen. Inte i två veckor. Så vad göra? Jag slängde in dem i en påse i frysen och där hade de för all del kunnat ligga tills nästa soptömning. Men nu fick jag för mig att prova att göra fond och igår gjorde jag slag i saken. Alltså jäklar vad det luktade i huset. Och jag vet inte hur jag bar mig åt, men mina fingrar luktar fortfarande inbillar jag mig. Jag reducerade den kraftigt, så att det skulle bli så lite fond att hantera som möjligt. Sedan frös jag in den i iskuber. Nu ska jag flytta över kuberna till en tät burk, och fundera över när jag kan få användning för fonden.

Som grädde på moset kan jag också berätta att vi igår gick ut på en powerwalk.... en planerad powerwalk, som blev en svamppromenad. För när vi kommit ungefär halva rundan får jag syn på ett gult hav mellan granarna. Okej, liten överdrift. Men det var många små gula fält. Så! Lyckligtvis hade vi varsin 1 liters plastpåse med oss. Som regnskydd för mobilerna. Men det var uppehåll, så nu fick de göra lite nytta på annat sätt. Så två liter kantareller fick vi med oss hem, som nu är förvällda och gör räkfonden och rabarbersaften sällskap i frysen.

Det var lite om mina kulinariska äventyr den sista tiden. Det är verkligen roligt att ta hand om det som trädgården och naturen ger, men det är mycket jobb. 

Glad Höst

önskar Dahlia

och Höstanemon!