Nu gjorde jag bort mig

Jag visste att den här dagen skulle komma! Det är genant och jag borde veta bättre, men här kommer det:

I min spariver har jag lyckats övertrassera mitt konto. Jag har ställt in så att ett visst belopp dras till mina olika sparanden varje månad, så fort lönen kommit in på kontot. Precis som jag vill ha det. Däremot har jag också skaffat ett kreditkort, som jag använder till månadens alla inköp. Det betyder att när sparandet, räkningarna och kreditkortsfakturan har dragits, brukar jag inte ha särskilt mycket kvar på mitt konto.

Eftersom jag lever lite på marginalen, så brukar jag försöka ha koll på mina transaktioner. Men den senaste tiden har det varit lite mycket med allt, så det råkade falla i glömska den här månaden. Jag visste hyfsat hur jag hade det, men jag hade helt förträngt att jag köpt skor till barnen. Det är ju det som är lurigt med sällanköp, att det är lätt att glömma att ta höjd för dem.

Att ha ett kreditkort och använda det på det sättet, har inte varit självklart för mig. Jag är inte helt bekväm med det, just för att något sådant kan inträffa. Men så var det det här med bonus. När jag skaffade kortet var det betydligt mer generöst med poängen, men nu har de stramat åt så att man knappt får något längre. Med tanke på de försämrade villkoren, så vet jag inte om det är värt för mig att ha kvar kortet.

För tydlighetens skull vill jag bara påpeka att kreditkortsfakturan är betald och ur världen, det var bara några andra autogiron som inte kunde dras från mitt konto eftersom det inte fanns tillräckligt med pengar kvar. Det är också åtgärdat, så det går absolut ingen nöd på mig. Däremot så får vi se om jag väljer att lägga upp min konsumtion på ett annat sätt i framtiden.

Använder ni kreditkort?

Tillbaka till skolbänken

Jag ska erkänna att jag inte var särskilt studiemotiverad när jag gick i gymnasiet. Jag kan verkligen ångra vissa val jag gjorde då, för de har jag fått betala för nu i vuxen ålder. Med råge!

Då och då har jag drabbats av lust att läsa vidare, men jag har alltid hindrats av att jag inte har grundläggande behörighet. Det är så oerhört frustrerande och en aning pinsamt. Det har alltid slutat med att jag ilsket har slagit ifrån mig och sett mig själv som ett offer. Ett offer av mina egna omogna beslut, naturligtvis.

Men tack vare den skrivarkurs jag nu går, har jag fått blodad tand och jag är så sugen på att bryta mig ut från mitt egentillverkade fängelse. Jag ska läsa upp mitt betyg. Det bästa är att det bara är ETT ämne som jag MÅSTE läsa, så det betar jag av först. Jag måste upp i ett visst antal poäng, men jag får välja kurser helt själv. Jag plockar russinen ur kakan, vilket betyder att min studieplan kommer se ut såhär:

• MÅSTE-kursen 50p
• Psykologi 1 50p
• Psykologi 2a 50p
• Textkommunikation 100p
• Entreprenörskap 100p
• Filosofi 50p (reservkurs)

Tjohoo, jag är så jäkla taggad! Måtte jag bara orka...

Ett vet jag säkert och det är att jag kommer att vara en pissjobbig mamma, som lägger sig i sina barns skolgång. Jag tänker däremot inte ha orimliga krav, men godkänt i alla ämnen och ett slutbetyg ska de kunna leverera. Eftersom min dotter redan bestämt sig för att hon ska bli rik, borde det väl inte vara så svårt att sälja in? ;-)

Har era vägar varit spikraka i livet, eller mer krokiga med återvändsgränder och broöppningar?

Familjehemligheter

Här kommer en liten uppdatering angående min skrivarkurs. Än så länge har vi fått lära oss att skriva presentationer, personporträtt, faktaartiklar, reportage och dessutom har vi fått ge varandra konstruktiv kritik. Det är så himla roligt och jag älskar allt med det!

Nästa uppgift är att välja ut en händelse ur vår släkts historia, och skriva en rafflande inledning som ska fånga läsaren. Behöver jag nämna hur grymt taggad jag är? Kruxet är bara innehållet. Jag har nämligen en bra story som vill bli skriven, men det är en välbevarad hemlighet. Än så länge. Händelsen inträffade för snart 100 år sedan, men det finns en person som fortfarande är i livet och i högsta grad drabbad av de konsekvenser som händelsen förde med sig. 

Att lyfta fram hennes hemlighet i ljuset, känns onekligen som ett svek mot henne. Samtidigt som även jag själv ingår i den historien, några generationer senare. Jag har kommit fram till att jag trots allt kommer att använda stoffet till min skoluppgift, eftersom den inte kommer att publiceras någon annanstans än i klassrummet. Hon kommer heller inte få reda på att jag är och rotar i hennes ursprung.

Det tog alltså inte lång tid innan jag stötte på det som jag har förstått att många skribenter slåss emot, nämligen moraliska dilemman. Jag älskar varje utmaning som kommer i min väg, och för varje ny insikt känner jag mig både rikare och starkare.

Jaha, det var veckans Halleluja-inlägg och som ni märker är jag totalt hjärntvättad.

Trevlig helg!

Ett radikalt beslut - nu avvänjning

För ca 1,5 år sedan, skaffade jag ett konto hos BookBeat. Sedan dess har jag plöjt igenom hundratals och åter hundratals med titlar. Så fort en bok har tagit slut, har jag snabbt övergått till nästa. Böckerna har varit mitt sällskap under såväl löprundor som promenader, vilket jag också rättfärdigat mitt konsumerande med. För det bör också nämnas att många av dessa promenader kanske inte hade blivit av, om det inte hade varit för en nära förestående mordupplösning eller nyfikenheten över huruvida miss Bennett får sin mr Darcy eller inte.

För att ytterligare bekräfta behovet att behålla BookBeat, har jag dessutom varvat nytta med nöje. Mellan deckare och drama, har jag slängt in diverse "How-to"-böcker. Både inom personlig utveckling, och hur man lär sig att investera smart, för att ge några exempel. Allt som allt bedömer jag att det har varit en väl värd investering att ha en ljudbokstjänst, så varför säger jag då upp den?

Jag är stressad! Utan att egentligen kunna skriva under på något konkret symptom, för jag har faktiskt ganska gott om tid. Det handlar snarare om hur jag förvaltar den, jag har tidigare skrivit om detta fenomen. För utöver det jag fyller min tid med, finns det ytterligare sysselsättningar jag vill ägna mig åt. Jag vill tänka egna tankar. Jag vill lyssna på poddar. Jag vill läsa fysiska böcker, gärna av den typen som inte kommer till sin rätt i uppläst version.

Allt kan dock inte skyllas på ljudböckerna, det ska poängteras. Det är faktiskt så att jag också lätt hamnar i soffan på kvällarna, bredvid min man. Jag sitter förvisso ofta med datorn, men tv:n står alltid på. Och vi lirar inte bra med varandra. Naturligtvis finns det program som jag uppskattar, men oftast stör den faktiskt. Så många timmar som jag skulle kunna utnyttja bättre, har gått förlorade tack vare tv:ns brus. Men det är trots allt en form av avkoppling, så jag har inte velat göra avkall på det. Däremot kanske det blir nästa steg, att planera lite bättre. Om jag har någonting jag behöver göra, ska jag inte sätta mig soffan av rent okynne. 

Jag tror som sagt att jag har gott om tid, men jag har varit för lat för att prioritera rätt. Nu börjar jag med att säga upp ljudböckerna, för att istället botanisera bland intressanta poddar. Så får vi se hur långt det räcker. 

Det pratas mycket om att rensa ut, och jag gillar det. Jag tänker att även detta är en form av utrensning, av outnyttjad tid. 

Glad Påsk på er därute!

SPAC - Börsens svar på Idol

Första gången jag stötte på begreppet SPAC var på #uppesittarkväll, hos Omni Ekonomi med Niklas och Albin, förra månaden. Det var för övrigt första gången jag tittade på det och jag blev positivt överraskad. Jag trodde inte att det skulle vara någonting för mig, men det var faktiskt...trevligt. Jag tittade visserligen i efterhand på YouTube, så jag missade möjligheten att delta genom att livetweeta men det kändes inte heller så viktigt. Det var bara kul att slökolla och upptäcka att det går ganska bra att hänga med, trots att jag inte är någon börsnörd.
  

Nu kom jag visst ifrån ämnet lite. SPAC alltså, står för Special Purpose Acquisition Company och om vi tittar på Sveriges första SPAC som släpptes 25/3-2021(historiskt?), så drivs den av investmentbolaget Bure. Syftet med en SPAC är att hitta ett lovande, men onoterat bolag och helt enkelt hjälpa det att bli börsnoterat. Som investerare kan man teckna andelar, i nämnda fall för 75 kr/ st. För dessa pengar, tillsammans med en egen satsning, kommer sedan Bure att söka med ljus och lykta efter ett bolag att investera i. Detta sökande sker under en tidsbegränsad period, och skulle inget bolag hittas i tid, kommer pengarna betalas tillbaka till investerarna. Idag är det Bures egen VD Henrik Blomquist som fyller "platsen" i väntan på prospektet med stort P, sedan lämnar han över till det nya bolagets VD. Det bör också nämnas att det även ska röstas när ett bolag har hittats, huruvida ägarna tror på det eller inte.

...lite som Idol kanske? Man söker efter nästa nya stjärna, där tv4 är finansiären.

Jag tänker att det här egentligen är en ganska stor grej, men jag har inte hört/ sett någon nämna SPAC:ar alls. Är det en död marknad, eller hänger jag bara för lite på rätt forum? Är det någon som har några tankar kring fenomenet?

Trevlig helg!

 

 

Ratade Ratos

När jag började min resa inom investeringar, förstod jag ganska snabbt att Ratos också gjort en resa. De hade gått från att vara ett välrenommerat investmentbolag, till något som kunde liknas vid en tågkrasch. Deras storhetstid ser ut att varit mellan 2007-2011, bortsett från den obligatoriska 2008-dippen. Sällan hörde man något gott om dem, fram till ganska nyligen. Pinsamt nog minns jag inte var och när eller ens vem, som tog upp den före detta heta potatisen.

Jag måste erkänna att jag blev nyfiken, när jag hörde att denna illa omtyckta aktie, nu kommit i nytt ljus. När jag tittar närmare på den, tycker jag att deras investeringar ser intressanta ut. Däremot tycks det som att de befinner sig mitt uppe i en tvist angående tidigare inlösen av preferensaktier. Vad det skulle kunna få för konsekvenser för aktien, har jag ingen koll på. 

Jag bestämde mig för att ta in en liten bevakningspost på Ratos, kanske håller trenden i sig. Vem vet? 

Har ni några erfarenheter av Ratos?

Samtal med en präst

Inför ett reportage som jag ska skriva, behövde jag göra lite research. Eftersom temat har med kyrkbesök och tro i pandemitider att göra, bokade jag således in mig på en fysisk gudstjänst och paxade även prästen efteråt för att få ställa lite frågor.

Jag har alltid tyckt om kyrkor, både ut- och insidan av dem. Det är något visst med att träda in i en gammal kyrka och det är svårt att förbli oberörd. Främst är det nog tanken på alla andra människor, vars fötter trampat på samma golvplankor som jag själv står, vars sorg och förtvivlan fortfarande sitter i väggarna, vars hopp och förväntningar ännu återspeglas i fönsterglasen. Det gör mig medveten om min egen sårbarhet, men också om den gemenskap som i alla tider länkat samman människors liv. Det finns mycket med kristendomen, ja egentligen med religion över lag, som jag inte kan förlika mig med. Faktorer som trots allt oåterkalleligt drivit in kilar mellan mig, och en tro på en enda allsmäktig gud. 

Med det sagt vill jag ändå berätta hur mycket energi jag fick av att prata med prästen. Jag fick ställt mina frågor och jag fick också mina svar, men utöver det svävade vi iväg lite. Vi pratade bland annat lite om människors föreställning om hur präster är och varför det kan vara så. Jag nämnde att det kan vara lättare att känna sympati för en präst som röker och dricker, eller på annat vis beter sig som folk. Han berättade lite fnissigt att han blev as-cool i femteklassarnas ögon, när det framkom att han svor som en borstbindare. Vi vill alltid nå fram till andra, men det är inte alltid vi vet hur vi ska gå tillväga.

Det är väldigt sällan man får tillfälle att sätta sig och prata med någon som har så vitt skilda åsikter eller värderingar från en själv. Men när man väl gör det, så inser man att vi i grunden ändå är ganska lika. Jag kunde inte med att lägga rabarber på mer av hans tid när mina frågor hade tagit slut, men jag hade kunnat sitta och diskutera tro i många timmar till. Dessutom kändes det som att även han hade haft utbyte av vårat samtal.  

Gå i frid!