Delad eller gemensam ekonomi?

Det är en het potatis det här med ekonomin i ett hushåll, men det känns som att normen ändå är att man har gemensam ekonomi. Jag kan absolut förstå det, men jag ska erkänna att det är inte något för mig. Jag fick inspirationen att skriva lite om det av Pappa betalar? . 

Så varför envisas jag med att ha mina egna pengar för mig själv då? 

Svaret är inte helt enkelt, men jag misstänker starkt mitt eget kontrollbehov. Jag vill veta vad jag har och jag vill inte ha några diskussioner om onödiga inköp, ifall jag får för mig att ge mig själv en liten treat. Jag vill heller inte behöva störa mig på om min man gör detsamma.

I vårat förhållande tror jag i och för sig inte att det hade varit några problem att ha gemensam ekonomi, eftersom vi är ganska samsynta. Men faktum är att vi har bidragit med två barn var till den här familjen och jag skulle inte våga räkna med att det aldrig skulle uppstå dispyter om pengar. Det känns som en onödig risk att utsätta oss för, särskilt som det upplägg vi har dessutom fungerar alldeles ypperligt. 

Men hur gör vi med gemensamma kostnader då? 

Det är inte så blodigt, tänker jag, att det inte blir exakt på kronan rättvist. Vi handlar mat ungefär varannan gång och eftersom min man tjänar något mer än jag, så tar han någon extra handling då och då samt står för familjens större och dyrare bil som vi alla får plats i. Jag står för våran "andrabil" som är betydligt mindre och billigare.

Huset äger vi naturligtvis tillsammans 50/50 och vi sätter in pengar på ett konto där lånen dras från. Vi sätter in lite mer än vad som behövs för att täcka lån, försäkringar, el, bredband, tv m.m. På det viset växer sakta men säkert en liten husbuffert fram. Den bufferten ska täcka övriga kostnader som rör huset.

Semester har vi ju också då och då, som de flesta andra. Varje månad sätter vi in en likvärdig summa var på ett konto som är öronmärkt för resor eller semester. Ja, mer komplicerat än så är det inte.

Om min man skulle vilja ha en helt gemensam ekonomi?

Det här är faktiskt en fråga som aldrig tagits upp oss emellan, inte med ett ord. Inte ens i början av relationen. Ingen av oss var intresserad helt enkelt. Men OM min man skulle uttrycka en önskan om gemensam ekonomi skulle vi naturligtvis komma fram till en lösning som fungerar. Jag är inte helt rabiat. På de punkter som det underlättar att ha det, kan man ju dessutom nästan säga att vi har gemensam ekonomi.

Har jag alltid varit sån här?

Ja det kan man nog säga. Min mamma är min förebild, självständig och enveten som få. Med oerhört små medel fick hon det att gå runt under min uppväxt, trots att hon var ensamstående och lyfte en blygsam lön som anställd i en matvarubutik. Jag och min bror saknade aldrig någonting och tack vare hembakt bröd och ärvda kläder, kunde vi åka på semester varje sommar. Jag har lärt mig att inte ta någonting för givet, nyttan i att klara mig själv och uppskatta det jag har.

Innan jag blev ekonomiskt medveten hamnade jag i en svår situation, som jag hade kunnat klara mig ur utan problem om jag bara haft kapital. Nu tog jag mig ur den tack vare länsade konton, kreditkort, personligt privatlån och slutligen en stor portion tur som möjliggjorde det steg jag var tvungen att ta. Om jag inte fått en klapp på axeln av Fru Fortuna så vet jag faktiskt inte hur mitt liv hade sett ut idag, och det gör mig väldigt ödmjuk inför det faktum att vi aldrig ska ta något för givet. Det har också lett till att jag försöker pränta in vikten av att spara en del av sina pengar i mina barn, att alltid se till att ha ett eget "Pippi-kapital".

Foto: SVT

Hur tänker ni kring ämnet?

Trevlig helg på er och ha en mysig första advent!

 

Kortet brinner och kontot blöder

Som numera ekonomiskt lagd svider varje utgift som inte tillhör de fasta omkostnaderna och den här månaden har varit minst sagt tuff. Den utlösande faktorn var nog att vår kombinerade kyl/frys dog. Vi har två av den sorten, då vi varannan vecka är 6 i familjen och vi insåg ganska omgående att ett inte räcker. Så gick då den gamle och dog ifrån oss. Vi sörjde inte särskilt länge utan började genast jakten på en ny lösning. 

Jag har länge drömt om en frysbox och nu äntligen skulle jag få en anledning att dregla över just sådana. Förstå lyxen att kunna baka och frysa in, köpa en lokal halv gris och frysa in, skörda i trädgården och frysa in, handla på extrapris och frysa in. En fristående frys (frystående?) lämnade oss dessutom inget annat val än att skaffa ett fullstort kylskåp, "ah be still my beating heart". Återigen lyxen att slippa planera inslussning av livsmedel, bara handla och knô in.  

Sedan följde några mindre sällanposter i rask takt, så som blommor och kläder (till mig och två barn) inför en begravning, nya vinterdäck, vinterskor till dottern och mig samt busskort till dottern. Några av utgifterna kunde jag naturligtvis förutse...om jag bara inte blundat så hårt, men att det liksom klumpar ihop sig som det gjort den här månaden är tack och lov högst ovanligt.

Summan, utöver fasta kostnader, vi hamnar på den här månaden blir drygt 16000 kr. Jag är mycket tacksam mot mig själv att jag har riktade buffertar, ett bilkonto och ett huskonto som mer än väl täcker upp de största posterna. Att jag dessutom precis skaffat ett förmånligt kreditkort med cashback, visade sig vara oerhört bra tajmat. Tänk så besvikna kreditkortsföretaget kommer bli nästa år, när det kommer fram vilken snåljåp jag egentligen är. Jag skriver "nästa år" för vi ju en jul framför oss också, men sedan...ojojoj, vad magert det kommer att bli.

Make me rich, free$er!

Hoppas att ni haft en trevlig helg!

Dazzeled by Gatsby

Ojojoj, jag har sett filmen förut och första gången har jag för mig att jag upplevde den som lite...hm, jamen lite spejsad men ikväll såg vi den igen och säger bara "WOW". Jag är helt blown away, vilket sceneri, vilket kostymeri, vilken symbolik, musiken och vilket djup. Jag älskar´t!

Jag är rädd att jag hade andra förväntningar på filmen första gången jag såg den och därför blev lite ställd. Det är lite pinsamt att erkänna men jag mindes knappt någonting från filmen och därför var jag i princip lika nollställd inför kvällens visning som första gången, men den här gången var jag väl helt enkelt mogen!

Jag antar att andemeningen i filmen, som bygger på en bok (som jag snart kommer att läsa), är att det är viktigt att ha en balans mellan att ha mål i livet och uppskatta det man har. Att ha något att arbeta mot men att vara ödmjuk inför sina tillgångar. För ju mer man har desto mer svåruppnåeliga blir målen och för att det inte ska riskera att spåra ur, behöver man inse värdet på det man kan förlora i jakten på nästa erövring.

Har ni inte sett den, SE DEN! 

Timpeng - 4998 kr

När jag tittar tillbaka på mina inlägg här den sista tiden, ser jag att de verkligen har gått i moll. Så nu får jag rycka upp mig lite, tänkte berätta att jag ska sadla om och bli tandläkare. Jodå! Jag har nämligen känt mig kallad, nä mer än så, jag fick till och med ett fint kort på posten för några veckor sedan där jag, tillsammans med en inbjudan, fick informationen att "Dags igen, har du borstat?"

Genast kavlade jag upp ärmarna mentalt och lade upp en krigsplan. När behöver jag börja tandtråda för att tandköttet ska ha vant sig tillräckligt vid misshandeln för att inte börja blöda när tandläkaren sticker med sin hemska, vassa krok i blänkande metall och därmed avslöja min bristande dedikation när det kommer till tandtråd? (Ursäkta, sjukt lång mening men mäktar inte med kommateringen.)

Planen sket sig naturligtvis och jag fick i panik börja tandtråda tre dagar innan D-day. Även om det blödde mycket mindre sista gången, visste jag ändå att det var kört. Det var bara att krypa till korset och erkänna! Jag vet att jag har ganska bra tänder, så jag "har råd" att slarva lite, men aldrig hade jag kunnat föreställa mig den lovsång både tandläkaren och hans sidekick brast ut i. Tydligen har jag tänder som en 18-åring och en mun som Mick Jagger. Det kan bara vara i tandläkarstolen man kan tolka det som en komplimang, Mick Jagger-liknelsen alltså. 

Det var ingen lång stund jag tillbringade i stolen, men jag hann bli förhörd om min familjesituation och när det framkom att jag hade barn fick jag ett brandtal om hur viktigt det var att redan i barnens unga år etablera en god tandhälsa. Jag försäkrade honom om att vi har strikta rutiner kring just tandborstning men att vi alla uppenbarligen kunde bli bättre på tandtråd. Han nickade ivrigt, rafsade ihop sex (6!!!) tandborstar som jag skulle få med mig hem och frågade hur små mina barn var. När jag berättade att de var tonåringar sjönk han liksom ihop lite på sin stol och såg med ens uppgiven ut. 

"Då är det som det är, det är svårt att kontrollera allt....men tandtrådning är en familjegrej", tillade han med förnyad energi och tog fram en liten mellanrumsborste i gummi. 

"Alla kan ha varsin sån här, i en egen liten låda i badrummet. Man använder den flera gånger." Jag hade inte hjärta att göra annat än att le lika entusiastiskt och hålla med om att det var en fantastisk idé.

På 12 minuter var besöket avklarat. Jag räknade ut att det kostade mig 83,30 kr/min att få en riklig dos beröm blandat med tandläkarandlig spis. 83,30 kr x 60 min ger en timlön på 4998 kr. För den summan kan jag mycket väl tänka mig att konvertera till tandläkarismen. Åtminstone tills första varbölden/ skrikande barnet/ dåliga andedräkten dyker upp.

Äh, jag har det nog rätt bra ändå!
  

Ett sista farväl

Från och med idag har jag ingen farmor längre. Hon vandrade vidare 6:45 imorse och lämnade oss efterlevande att fortsätta vår resa i jordelivet. Hon fick en stroke för nästan 2 veckor sedan och efter det ville kroppen inte samarbeta mer. Hon tynade sakta men säkert bort i sin säng på boendet. Två veckor är en lång tid att ligga och bara vänta på slutet. 

För egen del var det en lättnad att ta emot beskedet att lilla farmor äntligen fått somna in, det kändes mer psykiskt påfrestande att hon bara låg där. Att inte veta vad hon uppfattade av omgivningen, att inte veta om hon hörde samtalen inne i rummet, att inte veta om hon förstod det hon eventuellt hörde och att inte veta om hon förstod att alla som kom och gick under de där dagarna var där för att hon skulle dö.

När samtalet från pappa var över satt jag bara och tittade ut genom köksfönstret. Tittade på gråsparvarna, pilfinkarna, talgoxarna och blåmesarna som småkivades runt fågelbordet och försökte rannsaka mitt känsloregister. Vad kände jag egentligen? Var det någon känsla jag borde uppmärksamma och bearbeta? Nej, jag kom fram till att allt var som det skulle. Jag har tänkt mycket på henne idag och på de minnen jag bär med mig från barndomen.

Det jag kommer att skriva nu kanske framkallar en mental fnysning hos vissa av er, men jag vill gärna vara öppensinnad och väljer att berätta ändå. Under sommaren har vi stora mängder nässelfjärilar i vår trädgård och det händer då och då att någon enstaka fjäril förirrar sig in i huset, men nu var det längesedan jag såg till någon. Av förklarliga skäl då de oftast övervintrar mellan september och mars. Därför blev jag mycket överraskad i förmiddags, när jag som bäst höll på att göra mig iordning i badrummet, då det från ingenstans dök upp en livlig och praktfull nässelfjäril. Den fladdrade runt en stund i rummet, som för att visa upp sig, innan den sökte sig mot fönstret. Efter att jag släppt ut den slog det mig att det kanske var en hälsning från andra sidan. Oavsett om det var så eller inte, tycker jag om den tanken och behåller den som ett sista ljust minne av min farmor.

Ikväll brinner ett ljus för de vi förlorat men minns med värme.

Ouch, -4% idag. Dags för shopping?

Jag gillar rött på rosor, höstlöv och tomteluvor. Däremot är jag inte lika förtjust i det på börsen. Jag har haft en hyfsat bra utveckling det här året men den här veckan har verkligen gått hårt åt mina stackars små investeringar.

På mina svenska aktier som ligger på mitt ISK på Avanza var jag ner -4,09% som mest, sedan skuttade det upp och stannade på -3,91. *Yeahhh* En stor sättning överlag men Intrum bidrog generöst till nedgången tillsammans med ZignZec, Bonava och Softronic. Jag är lite glad att jag avyttrade en smula Intrum för 265,20 kr/ st förra veckan, dels fick jag lite nytt att handla för (Hello Pfizer) och dels för att jag var för tung på posten.

Nordnet-ISK:et nöjde sig med att stanna på -2,92%, där främst Elektra agerade draglok.

Den här gången är jag lite bättre rustad för en dipp än vid den första Coronakraschen. Jag har en liten slant jag kan ta till och shoppa för. Redan nu har jag börjat duttköpa, veckan hittills har resulterat i:

• Fortum - 16 EUR/ st
• XACT Norden Högutdelande - 114 kr/ st
• Essity - 271 kr/ st
• Investor A - 530 kr/ st
• Cibus - 150 kr/ st
• Stora Enso - 128 kr/ st

Den här månaden har varit dyrare än vanligt, då både vinterdäck och kylskåp har behövt införskaffas. Jag är glad att vi har våra riktade sparanden och buffertar som täcker sådana utgifter och vadderar våra ekonomiska utmaningar i vardagen. Det innebär att jag trots allt kan investera som vanligt.

Jag räknar med att vi har en liten bit kvar att falla, så jag försöker bortse från alla kronor som flyger sin kos och riktar istället in mig på att fylla på billigt. 

Småpotatis i väntan på arbete.

USA-börsen fortsätter neråt, blir det åka av imorgon också? 

Ett inlägg jag kanske raderar...

Jaha, stor idé att skriva det då? tänker ni. Grejen är att ämnet (för mig) är oerhört känsligt. Jag har nämligen alltid betraktat mig som en stark och realistisk person som har kontroll över sina känslor. Som alltid har en logisk förklaring på lut till det mesta, men nu verkar det som att mitt psyke har svikit mig. 

Jag har mått lite sådär. Det låter fånigt, men jag har länge känt att jag skulle behöva gråta ut. Alltså på riktigt, typ en hel dag eller så. Fast jag kan inte tillåta mig sådana utsvävningar, för varför skulle jag gråta? Jag har absolut ingen som helst anledning att gråta. Jag har två underbara barn (helt ärligt det finns inga bättre), en fantastisk äkta man (helt ärligt det finns ingen bättre), ett fint hus och ett helt okej jobb. Det vore högst otacksamt av mig att sitta och böla och tycka synd om mig själv, när jag kan bocka av allt detta som så många andra har på sina önskelistor. Dessutom, NÄR skulle jag hinna gråta? Mellan middagen och disken? På lunchrasten på jobbet? Boka in en barnfri lördag?

Först tänkte jag att det var "den där tiden på månaden", men jag kan inte skylla på det längre och den här veckan har jag inte riktigt känt igen mig själv. Jag har haft antydan till huvudvärk (ovanligt), snurrat till datum, veckodagar och arbetsuppgifter. Jag har kommit på mig själv att bli ståendes mitt på golvet på jobbet, försökt greppa en vettig tanke men det har krävts kraftansträngningar för att jag ska kunna "snap out of it". De arbetsuppgifter som annars går på rutin, som jag kan utantill i sömnen, har jag ibland fått mentalt krysta fram. Att saker och ting ändå har gått bra beror nog mycket på att det har varit ganska lugnt på jobbet. Vi har också en bra dialog oss kollegor emellan och kan skratta åt varandras fadäser, det hjälper!

Så vad är det då som felas mig? Corona, kanske många tänker, men faktum är att pandemin inte påverkat mig alls. Som introvert har samhället snarare blivit mer "Fumlan-anpassat" och jag trivs. Det finns däremot en del faktorer i periferin som spökar, några nya insikter som gnagt ett tag och kanske har de kommit ikapp. 

En stor del av smolket i bägaren är familjegården som jag skrivit om tidigare, eller rättare sagt min pappas funderingar kring gårdens framtid. Vi har inte haft möjlighet att träffas för att diskutera på riktigt ännu, men viss information har delgivits oss och mattan drogs bokstavligen bort under fötterna på mig. Meningen var att vi skulle ha ett möte, men det blev inställt och vi har inte kunnat bestämma nytt datum pga att en av oss arbetar utomlands för tillfället.

En annan del är att en väninna jag trodde jag hade, de facto inte längre är det, min väninna alltså. Jag har fått rannsaka mig själv och jag har kommit fram till att jag är dålig på att underhålla mina relationer. Jag höll henne högt, men nu har jag insett att hon inte höll mig lika högt. Jag får skylla mig själv som tog henne för givet och jag får anstränga mig mer för att hålla liv i de relationer jag har kvar.

Det sista jag kommer på såhär på rak arm, är min yrkessituation. Jag har en trygg anställning, jag vet att jag är uppskattad av både kollegor och min chef och jag gör ett bra jobb. Det vet jag och jag är dessutom glad över att ha en stadig inkomst, men jag har en dröm. Jag skulle vilja ha möjligheten att försörja mig på att skriva. Det är en fåfäng dröm och jag har inga verktyg för att kunna snickra ihop en framtid som författare. Jag lider av en ständig prestationsångest för att jag inte hittar min nisch. Jag skriver när jag får tillfälle men eftersom jag behöver lugn och ro samt en hel del tid, blir det inte ofta som jag hade önskat.

So now what? Jag borde ha en plan och jag har en plan...typ! Jag har anmält mig till en distanskurs på folkhögskola. Jag ska utöver det lära mig att visualisera och att anamma attraktionslagen. Jag inser att jag vill mycket och jag vet inte hur jag ska få ihop det. Jag skulle behöva ett år ledigt och 32h/dygn.  -Men ta tjänstledigt ett år då? Jovisst, det låter logiskt...om jag bara inte hade legat i startgroparna för ett seriöst sparande som ska möjliggöra tidigare pension. Dessutom...PRESSEN! Efter det året måste jag verkligen prestera om det ska vara värt det.

Puh, hej krisen!

Trevlig helg!