Fem år har gått sedan jag både skeptisk och nyfiken klev in i rollen som blogginnehavare. Jag som generellt är dålig på att fullfölja saker jag påbörjar, om det av en eller annan anledning inte skulle vara av plikt, har nu i fem år postat i snitt fyra inlägg i månaden.
Det här med fyra inlägg i månaden var inget planerat, det bara blev så och tillslut förvandlades det till ett inofficiellt mål. Ibland har skrivit färre och ibland fler, men det känns viktigt att bloggen inte ska vara ett dåligt samvete. Bloggen ska vara lustfylld och ett fönster att öppna vid behov av frisk luft.
Bloggen fyller också en funktion för här får jag skriva. Jag har alltid älskat att skriva och jag hade länge en dröm om att kunna försörja mig på det. När bloggen kom till närde jag nog fortfarande den drömmen, men nu har jag insett att jag inte är en författare. Jag har det inte i mig, det att hitta på, producera och ha tålamodet att umgås med mina egna ord. Att vara författare innebär att arbeta med sin text på ett sätt som jag har svårt att föreställa mig att jag skulle klara av. Det är knappt att jag står ut med att läsa mina egna ord två gånger, tänk då att tvingas förbättra, ändra, stryka och skriva nytt i flera omgångar som ju just redigeringsarbete innebär.
Här får jag utlopp för mitt behov att skriva på ett alldeles kravlöst sätt där ingen kräver något av mig. De som läser gör det av fri vilja och skulle högst troligt inte ens reagera om jag skriver två eller fyra inlägg i månaden.
Något som dock har överraskat mig är självcensuren som kickade in relativt tidigt. I början trodde jag att jag skulle kunna skriva exakt vad som helst, helt obekymrad om vad andra skulle tycka. Så blev det inte riktigt för hur det än är så bildar man sig en individ även i cyberrymden och jag har väldigt svårt att koppla bort den individen från mitt riktiga jag. Jag vill kunna stå för det jag skriver och det som ni läser speglar mig. Jag vill också kunna gå tillbaka i mina inlägg och fortfarande känna att det är jag och mina ord.
Egentligen kanske det är det sistnämnda som i högst grad leder till min självcensur, att jag inte vill skämmas för vad jag en gång har skrivit. För hur det än är så är jag inte skolad i språket, det finns så mycket grammatik som jag inte har koll på. Jag bara skriver men ändå önskar jag att det ska hålla någon slags standard och där vet jag att jag inte är helt konsekvent. Ibland skriver jag med ett finare språk och ibland skriver jag slarvigt. Jag kan börja meningar med Men och Och och avsluta dem med punkt punkt punkt...
Men kanske är det mitt signum? För ärligt talat... Vem fasen har rätt att döma? Var går gränsen mellan skrivregler och konstnärlig frihet? Tycka kan man göra men jag har aldrig utgett mig för att vara skrivpedagog, författare eller språkpolis. Det ni läser här är min röst punkt punkt punkt
Det var grammatiken det, sedan har vi innehållet. I början hade jag ambitionen att ha en mer ekonomisk inriktning, men jag insåg att mitt intresse inte är tillräckligt djupt och därmed kunde inte heller mina kunskaper bli det. Jag har ingen aning om vilket fack min blogg passar i? Livsstil? Fast när man kategoriserar en blogg medför det ramar, de där ramarna som jag är lite rädd för eftersom de tenderar att trolla bort lusten.
Innehållet måste också vara värdeskapande, i första hand för mig själv men jag drömmer ibland om att det jag skriver når någon annan med samma funderingar. Någon som kan relatera, någon som blir glad av att upptäcka att det finns andra med samma tankar, någon som kanske inte själv har möjlighet att uttrycka sig, någon som tror att hen är ensam men finner gemenskap här utan krav på att meddela sig.
Jag har medvetet försökt att hålla mig borta från politik, jag har inte reflekterat så mycket över anledningen men kanske kan det ha med ovan nämnda gemenskap att göra. Politik tvingar oss att välja sidor och är så gott som alltid förknippat med starka känslor och åsikter. Hätska debatter och konflikter. Jag vill ha en tillflykt som är fri från just det.
Varför? För att i grunden är vi människor likadana, vi har samma grundbehov. Vi behöver näring, värme, kärlek och trygghet. Vårat liv hänger inte på en politisk färg. Det är något vi kan ta en paus ifrån och ändå överleva. Däremot är det många söker sig till ett politiskt parti för att tillfredsställa ett mänskligt basbehov, nämligen gemenskap. Det går att spinna vidare på det här i all oändlighet och då skulle vi strax komma in på extremism och andra skadliga subkulturer. Tänk om det istället fanns ett rum, fritt från fördömanden och baktankar. Ett rum där man inte behöver vara på sin vakt. Ett rum där mötet med andra människor är i fokus och inte resultat och slutsatser.
Äh, jag vet! Det här är bara en blogg och en lekmannamässig blogg därtill. Det blev djupt såhär en måndagsmorgon, men det är skönt att låta tankarna flyga fritt och jag fick faktiskt en och annan ny insikt. Värdeskapande mina vänner! Ha en fin vecka!
