Nostalgitripp och statusuppdatering

Min man jobbar den här veckan så jag har semester alldeles själv här hemma. Det är skönt det också, för den som trivs i eget sällskap. Jag har solat, lyssnat på sommarpratare, skrapat och målat ett litet staket och varit hos hästen. Idag ska jag träffa en kompis på stan och vi ska luncha och dricka bubbel mitt på ljusa dagen. Det är sådant man kan göra när det är semester.

Jag försöker hänga med i vädersvängarna på SMHIs app, men det ändrar sig fort där. Igår visade det att det skulle vara uppehåll och mulet när jag ska åka in, men nu visar det regn. Jaja, paraply hade jag ändå tänkt släpa med mig, fast då mest i förebyggande syfte.

Det är dessutom Gothia Cup, säger de som hänger med i fotbollssvängen. Förhoppningsvis håller det klientelet huvudsakligen till på McDonalds när det knorrar i magarna och inte på uteserveringarna så att vi får plats med våra små ändalykter och bubbellystnad.

Dammsugit! Det har jag också gjort, till förbannelse! Min son sommarjobbar hos en bonde och de senaste veckorna har jag jagat hö på golvet. Farit fram som en furie med dammsugaren. Nej, jag överdriver nu. Faktum är att jag insett att jag gillar fenomenet, hö på golvet och kläder som luktar lagård. Jag kanske inte gillar det så mycket att jag tvättar hans kläder tillsammans med resten av familjens just nu, men ändå. Vad är det för fel på dig, undrar ni nu? Särskilt ni som är födda och uppvuxna i stan.

När jag känner doften av lagård drabbas jag av nostalgi och minnen från barndomen. Min bror och jag som fick hjälpa till att utfodra korna med varsin liten skopa pellets. Det rytmiska ljudet från mjölkmaskinerna. För det här barnet var det helt naturligt att se mjölken färdas i ett genomskinligt rör uppe i taket, från kornas juver till tanken i mjölkrummet. Smaken av den varma söta mjölken som vi ibland fick provsmaka. Synen av pappa i den blå overallen och bältet med mjölkpallen som han satt på vid mjölkningen. 

Bild lånad från Granngården, 

alltså inte min pappa :-).

Minnet av hur det kändes att sticka in handen i kalvarnas mun och deras förvånansvärt sträva tunga mot huden. Hur tung skrapan kunde vara att dra över gummimattan och ner i rännan när man mockade, och hur vilsamt det var att i dämpad belysning strö ny halm efteråt. Då visste jag att snart skulle vi släcka och korna få gå och lägga sig på den fina gula halmen.   

Tänk vad stor betydelse lukter har för våra minnen. Jag känner verkligen med de personer som förlorade sitt luktsinne vid pandemin och aldrig fick tillbaka det. Den dörren till minnena är stängd och inga nya lukter kan skapa nya minnen.

Jag är tacksam för höet på golvet och lagårdsosande kramar från min son. Livet rullar på i en rasande fart och det är nästan lika svårt att hänga med i det som i väderappen. Ta hand om er!

En vecka i hästens och bromsens tecken

Ägaren till min medryttarhäst har varit på semester, så jag har varit hos hästen ett par gånger extra den här veckan. Så mysigt men det är verkligen besvärligt nu med alla bromsar. Det är också lite lyxigt att det enda jag behöver göra är att rida. Ja, rykta och kratsa och gosa också såklart, men inget höpackande eller mockande. Jag hade inte haft något emot det egentligen, det har sin charm det också men jag måste erkänna att det sparar mig mycket tid att inte behöva göra det. Bara körningen dit och hem tar 50 minuter. Suck, jag har märkt att valutan tid spelar allt större roll i min tillvaro, jag hoppas att det är tillfälligt.

Apropå bromsar så uppstod en meningsskiljaktighet avseende dessa stickande insekter. Myggor och knott har vi koll på, men sedan har vi bromsar, hästbromsar, blinningar, klegg, trekantsflugor osv osv. Min man vill kalla allt för blinningar. Jag menade att en viss sorts insekt är blinning och en annan som han (av någon märklig anledning) tycker ser likadan ut (!) är broms.

Så vad göra? Sommaren är lång och vi har en semestervecka till ihop snart, så det var bara att fråga google. Vi hade båda fel. Den jag ville kalla blinning heter de facto regnbroms. Den som min man inte kunde skilja från en regnbroms var en gråbroms (stor skillnad). Trekantsflugan är en blindbroms och hästbromsar kallas ofta för just detta, men även fäbroms.

Sammanfattningsvis är alltså allt bromsar, och blinningar och klegg är dialektala benämningar på dito. Klegg sa man i mina gamla hemtrakter, där man för övrigt även använder sig av begreppen tvåmänning om kusin och tremänning om syssling. Är det inte charmigt så säg? Fast jag tror att man också kan säga det högre upp i landet, så jag tänker att osvuret är bäst.

Tänk vad roligt, nu kan vi åtminstone glädjas åt att vi kan artbestämma odjuren som biter oss! Lycklig är den som kan finna glädje i de små tingen.

Nähäpp, nu tog det stopp. Min hjärna checkade visst ut, så jag får väl rikta blicken mot himlen och titta på tornseglarna igen. Det är återhämtning det!

Sista dagen till handlingarna

Så var den över, sista dagen på mitt gamla jobb. Blandade känslor absolut, men mest skönt. Eftersom jag redan blivit avtackad tre år tidigare då jag gick på tjänstledigt för studier, trodde jag inte att det skulle bli något spektakel den här gången. Fast ett litet spektakel blev det ändå, chefen hade köpt go-fika och räckte över en jätteblomma och en ask belgiska praliner. Därtill hade hon kuppat in en bild på mig på info-tv:n som sedan kablades ut på hela företaget, där hon också tackade för många fina år. Väldigt fint alltihop. Sedan fällde vi några tårar var när vi kramades för sista gången. Vi är mycket olika som personer, jag och min chef, men jag kommer verkligen att sakna henne.

Hur firar jag min semester nu då? Jo, den inleddes med halskill och lite snörvlande. Jag hoppas att det bara är stressen som släpper och att det inte utvecklas till en uschel förkylning. Allmäntillståndet är opåverkat än så länge, peppar peppar!

Jag var och hälsade på mina nya kollegor i början av veckan, de verkade väldigt trevliga allihop. Känslan när jag klev in i byggnaden var också mycket bra, liksom hemtrevlig och välkomnande. Jag har varit där två gånger nu och det var samma känsla båda gångerna, så jag tror att jag kommer att trivas bra.

Nu ska jag passa på denna regniga dag att röja undan lite dåliga samveten, som ouppackade väskor, tvätthögar och använda men ej tillbakahängda plagg i garderoben. Tänk att det räcker med en knapp vecka innan kaoset är ett faktum, ujujuj!

Börja på noll

Det slog mig hur bra min bloggbeskrivning faktiskt passar just nu. "En blogg om att börja på noll och sikta mot stjärnorna." Visst var det typ så, ids inte kolla. 

För när jag tänker efter är det just detta jag gjort de senaste åren, på mer än ett område. Jag började rida på gamla dar, jag utbildade mig, jag ska börja en ny karriär inom en för mig ny bransch. Det är ändå en hel del "börja på noll" på relativt kort tid.

Medelålderskris? Visst varför inte? Det finns ju anledningar till att vi går igenom ett antal kriser i våra liv och det är för att våra liv kommer till en vägkorsning. I barn- och ungdomsstadiet är det fullt av kriser som till stor del handlar om separationer från föräldrarna som är nödvändiga för att testa de egna vingarna. Allt ifrån att sova i egen säng för första gången, till att bråka om smutsiga kläder eller vems tur det är att diska.

Vi går igenom många kriser, men inte alla får så mycket utrymme som medelålderskrisen. Kanske för att effekten av den många gånger är dyra bilar, skilsmässor och skönhetsoperationer, vilket är ett tacksamt ämne för populärkultur.

Jag är glad om det här är min medelålderskris, för då ledde den till något som stärkte mig. Är det något jag saknat i livet är det styrka och tro på mig själv, men nu är det dags att steppa upp. Kan andra, så kan jag!

Det finns en kris till som väntar runt hörnet och nu vet vi att kriser inte per automatik behöver vara negativa, men pensionen kan vara traumatisk för vissa. Har ni sett filmen om Filip Hammars pappa? Som identifierade sig med sin yrkesroll? Som alldeles tappade livslusten när han gick i pension? Som inte finner någon mening i livet längre?

Jag tror att det är vanligare än vi förstår och jag tror att det är vanligare bland män. Kanske är det därför vi inte hör så mycket om det? För att det skulle innebära att dessa män behöver visa sig sårbara. Kan det vara så att det är samma kategori människor som identifierar sig med sin yrkesroll, som också har svårt att prata känslor? 

En annan konsekvens är att man förlorar ett socialt sammanhang när man går i pension. Också något som kanske ställer till det i högre grad för män, då det många gånger fortfarande är kvinnorna i relationerna som står för samordning av social samvaro med andra. 

Varför skriver jag om detta? Kanske för att detta är något som min egen man går och funderar en del över. Han är inte särskilt social och det är just på jobbet som han träffar andra på ett naturligt sätt. Vi pratar om detta ibland och har kommit fram till att det kanske är smart att hitta ett intresse eller en förening innan man går i pension. Så att man har ett etablerat kontaktnät när arbetskamraterna försvinner. Det är ju många år kvar, så vi får väl se vad som händer.

Har ni några kriser som lämnat extra stora spår i livet?

Efter 14 år - jag har sagt upp mig!

Det finns nog en och annan i vårat avlånga land som skulle säga att jag är galen, eftersom jag säger upp min tillsvidaretjänst för en visstidsanställning på ett år. Jag frågade visserligen, för sakens skull, om det fanns möjlighet att mitt företag kunde tänka sig att ge mig tjänstledigt för att "prova på ett nytt jobb" under ett år. Precis som jag förväntat mig så fick jag ett nej. Tjänstledighet på grund av studier är arbetsgivaren tvungen att bevilja, men inte för att prova på ett nytt jobb och nu har jag frågat i alla fall.

Hur känns det då? Läskigt? 

- Nej, inte det minsta faktiskt! Det känns så himla rätt, det är nu det börjar. Mitt nya liv. När anställningen börjar närma sig sitt slut är jag övertygad om att jag kommer att hitta något annat. Det är en väldigt skön känsla och vi får väl se sen om den visade sig stämma överens med verkligheten.

Dottern sommarjobbar på min första avdelning i fabriken och hon vittnar om att det är en annan stämning på jobbet nu än vad det varit tidigare, många av de gamla rävarna har gått i pension och nya unga förmågor har kommit in. På rasterna sitter man gärna med sina mobiltelefoner på rasterna och det är tyst i lunchrummet. Ingen som tråkar någon för att man värmer samma mat för fjärde dagen i rad eller att en annan har fisk i sin matlåda.  

Den årliga grillfesten går dock av stapeln även i år, men jag känner inget sug efter att delta. Den roliga tiden är över. Jag har nog checkat ut, tror jag. Nu får de nya marketingexperterna, kommunikationskonsulterna och årets upplaga av sommarjobbare grilla, leka och gå tipspromenad utan mig. Min dotter får ta ett glas för mig!

Midsommar, säger ni? Varför jag sitter och skriver här? Vi är faktiskt så tråkiga att vi duckar allt uppstyrt firande i år. Den senaste tiden har varit ganska intensiv och det känns väldigt lyxigt att få sitta här ikväll. Det hindrar dock inte från att lyssna på Calle Schewen i Roslagens famn. Jag har också pysslat ihop en minimidsommarstång, vi har ätit färskpotatis och matjessill och konstaterat att det inte går att frysa in gräslök. Lyckligtvis fanns det lite färsk gräslök kvar som inte hunnit gå i blom.

Imorgon väntar ännu en dag med fantastiskt väder. UV-index 6, om man får tro min dotter med exalterad blick. 

Jag har sju arbetsdagar kvar på mitt gamla jobb! Det ni!

Manglad - och... jag har fått ett jobb!

Äh vi börjar väl med punkt nummer två, alltså "jag har fått ett jobb". För det är sant! Hörde ni längst där bak? JAG HAR FÅTT ETT JOBB!

Efter min semester börjar jag på mitt nya flashiga jobb, där jag är anlitad för att göra precis det jag utbildat mig till och med rätt inriktning och allt. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om rekryteringsprocessen, för den var ganska snäll och odramatisk. Det kan ha att göra med att det endast är en tidsbegränsad anställning, projektanställning om man så vill kanske.

Om ett år är jag tillgänglig för arbetsmarknaden igen och då har jag det alla arbetsgivare så hett eftertraktar, nämligen erfarenhet från yrket. Den som inte vill ha mig då... ja, jag vet inte, men de förstår inte vad de missar! ;-)

Rolig grej som jag ändå vill dela med mig av, jag fick i vanlig ordning ange löneanspråk men eftersom det inte kändes som det viktigaste i sammanhanget så gjorde jag bara en googling och begärde medellönen som dök upp skärmen. Trodde inte att jag skulle få det eftersom jag är ny på området, men det var inga problem tydligen. Då dyker ju genast frågan upp, hur mycket mer kunde jag fått? Så när han sammanfattade detaljerna och nämnde lönen gjorde jag det enda raka och frågade käckt om jag skulle bett om två tusen mer. Naturligtvis utan förhoppningar, men då ökade han på lönen med en tusenlapp. Woop woop!

Då går vi lite raskt över till första punkten - "manglad". För vi hade student idag och nu är jag banne mig helt slut, trots att det var en ytterst småskalig variant på studentmottagning. Nu vill jag egentligen bara krypa upp i soffan och sitta nära maken, men våra mammor är kvar. Jag ska dock inte klaga, vi har haft fantastiskt väder idag och även nu är det riktigt skönt ute på altanen där vi sitter allihop med vin och varsin förströelse. Vi bara är lite. När jag skrivit färdigt det här ska jag luta stolen bakåt och titta upp på molnen på himlen.

Jag hoppas att dottern fick en minnesvärd student, vi har pyntat med ballonggirlander, björkruskor och ännu med ballonger, flaggor och blommor. Presentbord, studenttårta och... ett tal. Som jag skrev. Jag ville verkligen inte gråta och försökte stänga av mina känslor när jag läste, men jag gjorde misstaget att ha ordet "stolthet" med och när jag kom dit sket det sig. Milt sagt! Dottern är också vansinnigt känslig, så hon grät mer än jag. Alla fick fotoförbud en bra stund efter talet. Vi tog oss igenom det i alla fall och lyckades göra det till en kul grej, sedan blev det fokus på presentöppning.

Jag tror att jag nöjer mig här. Tornseglarna svischar över oss och skriar efter min uppmärksamhet och vem är jag att göra dem besvikna?

Hoppas att ni får en underbar helg, för det ska jag ha! 

Tack för kaffet

Nu har vi haft göken här i en månad. Jag vet att göken har ett jäkla sätt när den placerar sina ägg i andra fåglars bo, det i sig är inte särskilt charmigt men sådan är nu naturen. Om man istället fokuserar på gökens läte och blundar för det andra gör faktiskt kokoandet göken till en riktigt charmig fågel. Vi har också fått se den på relativt nära håll när den flyger här mellan träden. Annars har många fåglar tystnat vid det här laget. Lite sorgligt att den tiden är förbi, när fågelsången nästan kan upplevas som öronbedövande. 

Andra tider börjar nu och vi har redan ätit årets första smultron, inga mängder men tillräckligt för att få sommarfeeling. Klätterrosen har också börjat blomma så smått, tyvärr har bladen blivit angripna av löss så det ser mest ut som ett skelett dekorerad med vackra rosor. Så kan det gå när man inte är med på noterna och börjar bekämpa i tid. 

För er som förresten undrar om kaffesump hjälper mot sniglar i trädgården kan jag berätta att det gör det inte! Min man har släpat hem kilovis med kaffesump från jobbet och lagt runt våra dahlior, men hittar ändå sniglar klängandes på blommorna. Vem vet, kaffe kanske passar fint till dahlior? 

Jag har börjat räkna ner till semestern nu som börjar så smått vecka 27 med tre dagar, sedan rullar det på i ytterligare fyra veckor är tanken. Att jag valt att ta ut så mycket semester, trots att jag inte jobbat ihop tillräckligt många semesterdagar beror på att jag vill göra mig umbärlig. (Säger man så? Motsatsordet oumbärlig används ju ofta.) Jag vill alltså inte vara medräknad i personalstyrkan ifall ett jobb skulle dyka upp och min chef har lovat att släppa mig tidigare om det skulle behövas, så länge jag täcker upp en viss period under semestertiden.

Pust, det här med att söka jobb är något så pass energi- och tidskrävande. Det är konton och karriärsidor hit, och svara på frågor med genomtänkta motiveringar dit. Snälla kan vi inte gå tillbaka till den tid då ett CV och ett personligt brev räckte? Och en mailadress som inte går till en 14-årig rekryterare med noll koll, utan någon som känner sin organisation och litar på sin magkänsla. Tack för ordet!

Med det sagt är det nu dags att skicka iväg ansökningar till två utannonserade tjänster, så jag kan väl räkna med att sitta kvar i ett par timmar till framför datorn. Tur att jag fick blogga lite innan i alla fall!

Ha en fin vecka! 

Intervjutider

Jag har överlevt första arbetsveckan. Kanske hjälpte det att den var endast tre dagar lång och veckan som följer är fyra. En långsam upptrappning och snart är midsommar här. Sedan väntar semestertider och jag har ca fem veckor inplanerad ledighet.

Jag har varit på en intervju som kändes jättebra. Eller ja, jag märkte att mina begränsade erfarenheter inom offentlig sektor hamnade i strålkastarljuset. Men fasen vad jag hoppas att man ger mig chansen att komma in i det. Själva samtalet var väldigt trevligt och drog till och med ut på tiden, det borde ju vara ett gott tecken. Besked ska komma nästa vecka huruvida jag går vidare eller ej.

Ännu en intervju på torsdag, så nu ska jag "plugga" på inför den i veckan. Alltså snälla universum, något av dessa jobb borde jag väl kunna få?

Vad händer annars då? Jomen nu var det ett tag sedan jag fick mysa med vår lånehund, men igår sågs vi en stund under en studentskiva. Så mysigt och hon var så tjock, påminde faktiskt lite om en gris. Vi får verkligen hoppas att det är ett redigt gäng valpar i magen! Det borde vara ca två veckor kvar till nedkomst, plus minus några dagar. 

Apropå lånedjur så är nu min medryttarhäst friskförklarad efter att ha dragits med hälta på tre ben. Rehabiliteringen har varit lång, men äntligen kan vi sträcka ut i en ordentlig galopp. Träningsvärken kom som ett brev på posten, tjohej!

Jag har under flera år nu konsumerat ljudböcker, en fantastisk lösning för oss som inte har ro att sitta och bläddra i en bok. Nu börjar jag se fram emot nya tider, då studier och jobbsökande inte ska ta all min tid och jag kan sätta mig i soffan på kvällen och verkligen läsa. Vilken bok ska bli min första, tro? Det finns ju böcker som inte alls passar att lyssna på, men just nu kan jag inte komma på en enda. Nå, det om något är väl klassat som ett lyxproblem?!

Imorgon går vi in i sommarens första kalendermånad, det firar vi i vanlig ordning med en skvätt regn!

Ha en fin vecka!

Back on track

Nyligen hemkommen från en liten tripp med husbil. Trogna läsare med bra minne kanske minns att jag nämnt att efter min examen skulle vi hyra husbil och dra iväg på en liten roadtrip. Det blev en mycket lyckad liten resa, dock något kortare än planerat. Då ska också nämnas att vi inte hade mycket till plan, vilket gör det lättare att vara spontan. Vårat första stopp blev Hornborgasjön och där hade vi det så bra att vi stannade en extra natt. Sedan bar det av till nästa fågelsjö på andra sidan Vättern, nämligen Tåkern. Också trevligt. Utan att vara särskilt pålästa på fåglar kom vi ändå upp i drygt 60 arter. Nördigt och härligt.

En sväng blev det också till Vadstena och därefter Bergs slussar. Vi avslutade med Flygvapenmuseet i Linköping innan vi drog oss hemåt igen. Det var en perfekt liten tur, som hade kunnat vara ännu lite bättre om inte maken dragit på sig feber och bihåleinflammation. På hemvägen funderade vi på om husbil var något för oss, för det är fantastiskt mysigt och frihetskänslan infinner sig direkt. Lukten av gasol och ljudet av vattenpumpen för mig tillbaka till min barndoms somrar, då vi fick följa med mormor och morfar på husvagnssemester till västkustens alla pärlor. Men att äga en husbil, nja, jag vet inte jag. Mycket pengar och säkerligen en hel del jobb, nja, jag vet inte jag. Bättre då att hyra någon vecka om året, helt bekymmersfritt.

Hur det gick med min examen? Jomen tackar som frågar, det gick faktiskt över förväntan bra. Jag fick till och med applåder efter mitt anförande, samt tre hedersutnämnanden på examinationsmiddagen. Fruktansvärt, pinsamt och roligt. 

Så nu har jag en utbildning. Jag är utbildad. Jag kan någonting. Jag önskar att jag trott det om mig själv tidigare i livet. Inte bara för karriären, snarare mer för min självkänsla. Jag har fullföljt och klarat av någonting som varit utmanande på många sätt, och jag gjorde det bra. 

Nu ska jag bara ha ett nytt jobb också. På måndag går jag tillbaka till mitt gamla jobb och jag hoppas att jag står ut. Hoppas att jag klarar av att hålla masken och modet uppe.

Tack men nej tack

Var det ett år sedan? Nä, snarare två tror jag, men nästa vecka är det dags för en hårklippning hos en riktig frisör. Jojo, nu är spenderbyxorna på vill jag lova. Jag har klippt mig själv sedan... 2020-ish, jamen pandemin ni vet. Efter den har jag bara fortsatt och kanske gått till frisören totalt 2-3 gånger, men nu tycker jag att mitt hår bara går av. Jag vet inte hur det funkar men jag har fått för mig att när en frisör klipper, så blir det på ett annat sätt som är bättre för håret. Eller så är det bara åldern....

Egentligen hade jag tänkt att få till en tid så att jag kom nyfriserad och piffig till examensmiddagen, men jag var ju sent ute och det viktiga är att det blir klippt. Så det första som kommer att hända efter min klippning är att jag trycker en ridhjälm över min nya frisyr. 

"Tack men nej tack" har börjat trilla in i min mailbox och visst var jag förberedd på det, men hur kan det alltid finnas starkare kandidater? Borde de inte ta slut snart? Är det alltså så viktigt med tidigare erfarenhet från det område som jobbet finns? Kan det inte räcka med en brinnande önskan om att få lära sig och en rykande färsk utbildning? 

Jag har till och med börjat söka vikariat nu. Det känns sådär ska erkännas. Skulle jag få ett vikariat så lämnar jag en fast anställning till förmån för en tjänst som jag vet kommer att försvinna. Samtidigt kanske jag måste våga hoppa, samla på mig åtminstone en gnutta erfarenhet, för att sedan se om vingarna bär.

Jag vet att vissa arbetsgivare beviljar tjänstledighet för att prova på annan tjänst, men jag tänker att min arbetsgivare är trött på mig och mina tjänstledigheter och är tveksam till att de skulle bevilja ännu en. Frågan kan såklart alltid ställas, men jag vet också att det är väldigt stökigt med ständigt nya omorganisationer så jag är tveksam till att någon skulle ha intresse av att behandla mig med silkeshandskar när så många andra får sina slängar av sleven.

Min största svaghet och en faktor som gör mig själv till min egen värsta fiende är mitt bristfälliga tålamod. Jag vill helt enkelt ha ett nytt jobb NU! Is i magen? Not for me!

Däremot ska jag nu ta och författa en spontanansökan. I mitt förra inlägg nämnde jag ett förmodat jobbigt samtal, som tvärtom blev mycket positivt och slutade med att personen i fråga tyckte att jag skulle skicka en spontanansökan direkt till honom inför en förhoppningsvis kommande tjänst. Det ska jag göra nu, tjohej!

Tjoho! Ingen ko på isen

Då kan man lyxa till det med ett litet inlägg! Jo, för det visade sig att jag tittat på fel dag för deadline på examensarbetet, lyckligtvis åt rätt håll så jag fick en extra dag.

Jag är faktiskt nästan klar också, jag skulle kunna börja redan nu med finputsningen men jag väntar in en handledning som jag tänkte vara med på först. 

Som ni förstår börjar jag nu att skönja ljuset i tunneln, har till och med börjat fantisera lite om ett liv efter utbildningen. Som att fundera över vad vi vill besöka med husbilen om ett par veckor. Jamen så lyxigt ju, jag får nästan nypa mig i armen för att förstå.

Vad gör det att jag inte har ett fix färdigt jobb inom mitt nya skrå att komma till? Jag har snart en examen och jag har min gamla anställning kvar att falla tillbaka på. Ingen ko på isen!

Jag ställde frågan till min chef förresten, om hur vi tänker oss upplägget framgent. Jag är ju utlånad till HR och IT de två dagarna jag jobbar i veckan. Ska jag fortsätta så och de tre andra dagarna tillbaka på min gamla avdelning? Eller ska utlåningen utökas till 100%? Ja, hon skulle prata ihop sig med berörda chefer och återkomma. 

Jag hade ett samtal med en person som jag trodde skulle bli lite jobbigt, men tvärtom visade det sig bli ett mycket givande samtal. För när det nödvändiga var avklarat så styrdes samtalet in på min framtid och jag fick tipset att skicka in en spontanansökan direkt till personen i fråga. Det ska nämligen (förhoppningsvis) komma ut en tjänst inom mitt område och med lite tur kan den kanske bli min.

Men är det inte lite lustigt? Man går och gruvar sig inför samtalet, lägger upp en strategi för vilken attityd man vill visa upp, kryddar med lite obehag och så mynnar det ut i något helt oväntat positivt. Jag ska inte ropa hej ännu, men jag gläder mig åt känslan. Både den direkta och den tillförsikt den medförde om att allt kommer att ordna sig fint.

Nu är det snart sista handledningen och jag ska ta och snygga till mig lite. Hoppas att ni får en fin vecka, det tänker då jag ha!

Vad jag INTE kommer att sakna

Att ha 32 flikar uppe i min webbläsare! Jo, jag räknade dem!

Ni finns säkert som tycker om att jobba så, som inte tycker att det är ett problem. För mig är varje flik förknippat med något jag är engagerad i och inte är klar med. De flikar jag väljer att ha uppe som standard är för förströelse och når normalt sett inte över antalet fem. 

Jag ska strax åka till jobbet men unnar mig en lugn morgon hemma först. Lyxigt va? Nu dricker jag mitt kaffe och funderar på vad jag ska göra med mitt hopplösa hår. Jag har blivit beroende av torrschampo och inser att jag behöver vänja mig av med det, för håret blir fett bara några timmar efter att jag tvättat det. Det måste ju bero på torrschampot, tänker jag? Kanske blöta upp det och slänga i något som hjälper fram lockarna, känns som att man kanske kommer undan då.

Det trodde ni inte att ni skulle bli tvungna att läsa idag, om Fumlans hårissues! Well I'm only human after all! Och det hänger dessutom ihop med mitt jobbsökande, för imorgon måste jag ha rent och fräscht hår när jag ska på en... ja, inte intervju för en tjänst, men ett samtal ifall en tjänst skulle dyka upp på det här stället. Det är ett ställe som skulle vara superspännande att jobba på, inbillar jag mig. Det ligger inte heller i Tjottahejti. 

För längesedan nämnde jag att vi har hyrt en husbil och att vi i maj ska dra ut på äventyr. Då ligger det nära till hands att tänka att vi gjort upp den perfekta resplanen, men icke! Inte ett enda stopp har vi planerat. Jag vill besöka Uppsala så vi kanske drar oss åt det hållet, men har absolut noll koll. Märkligt nog känns det ändå helt okej, det är väl det som är en del av tjusningen med husbil. Vi har alltid tak över huvudet och någonstans att sova. Samtidigt vill jag ju maxa den här upplevelsen, det kanske dröjer ett år till nästa gång, så vi borde verkligen börja kika på vad det finns för fina ställen att utforska. 

Vet ni vad det bästa med den resan är? Att jag då har tagit min examen och är fri som en fågel! Det var därför som jag ville fira med en resa som denna. Bara dra iväg och lämna allt för en vecka. En tydlig gräns mellan mitt tidigare liv och mitt nya liv.

Snart är det jag som stänger ner mina 32 flikar! Ha en fin vecka nu.

Ridiculam titulum

Det är då för dåligt det här, men jag har mina ursäkter. Det är helt enkelt mycket nu. Den där härliga påsk-känslan som alltid brukar infinna sig har lyst med sin frånvaro i år. Jag har inte ens påskpyntat! Det är första gången sedan barnen kom till världen och ja, jag har en gnutta dåligt samvete. Trots att jag vet att jag inte ska ha det.

Jag har sökt ungefär 15-16 jobb. Kastat ut krokar till höger och vänster, men än så länge bara ett napp. Jag vill verkligen inte gå tillbaka till mitt gamla jobb, inte utan att veta att något annat väntar på mig. Fast det får ju bli som det blir såklart! En lön är en lön är en lön...

Det är nackdelen med att gå en utbildning, när den är slut kommer det ut en massa konkurrerande arbetskraft på marknaden samtidigt. Vi slåss om samma jobb och de flesta av mina klasskamrater har någon form av relevant arbetslivserfarenhet, till skillnad från mig. Det är därför det bär emot att behöva tacka nej till den tjänsten som eventuellt skulle kunna bli min. Min plan är dock inte att tacka nej, utan snarare ventilera mina tankar och tveksamheter. Man kan aldrig veta vidden av en organisations flexibilitet och lösningsorientering innan man testat den!

Vi var och hälsade på min svärmor i påskhelgen. Hon är ingen samlare, men hon har sparat en massa saker som kan vara bra att ha. De där sakerna ska vi försöka hjälpa henne att bli av med, förslagsvis genom att beställa en container. Hon är inte överlycklig, det ska sägas. Det är ömsom sidenhandskar, ömsom hårdhandskar som gäller. I bilen på väg hem kom vi fram till att VI bestämmer ett datum och beställer containern, så har hon lite tid på sig att gå igenom det som hon absolut vill spara. Resten åker! 

Det känns i hjärtat. Hon är världens finaste, och hon menar själv att det hänger över henne. Så jag tror att när sakerna väl är borta kommer det att kännas som en befrielse. Det är bara svårt att få henne att inse det. Det är naturligtvis också tufft, då allt mer påminner henne om livets förgänglighet. Vänner som kastar in handduken, ryggen som gör ont och barnen som vill dödstäda... 

Häpp nu väntar påskhelgens sista grillning!

Ha en fin vecka!

Intervju

Jäpp, jag har varit på intervju. En av fem kandidater. Det var ett bra samtal, upplever jag såhär från egen planhalva. Det var ömsom allvar, ömsom lättsamt. Okej, mest allvar men de var väldigt trevliga och jag tycker att vi fick till en bra dynamik efter ett tag.

Men! Det var redan långt bort och gränsfall till vad som är rimligt att åka. Sedan visade det sig att den samverkan med närmsta granne som nämndes i annonsen de facto visade sig utgöra 50% av tjänsten. En granne som ligger ännu längre bort. Så nu är det nästan så att jag hoppas att jag inte kommer att få tjänsten, just för att slippa ta beslutet själv. För jag vet inte om jag har tillräckligt med is i magen för att tacka nej heller.... Tänk om jag inte får något annat?

Tempot just nu är halvt vansinnigt. Åtminstone med mina mått mätt, men det är högst tillfälligt. Förra veckan var galen, början på denna... mja, lite halvt galen. Sedan ska det lugna sig lite.

Och alltså fattar ni hur lång tid det tar att söka ett jobb? Jag har lagt en hel del timmar i veckan på det kan jag avslöja, men det ska ju göras snyggt. Inte bara copy/ paste! Vi får väl hoppas att något bär frukt i alla fall.

Jag är glad att jag ändå lyckas ta vara på helgerna och prioriterar återhämtning. Vädret gör livet lite extra fint också. 

På återseende!  

Besked men ingen återkoppling

Nu har jag äntligen fått ett besked angående den första tjänsten jag sökte, för nästan sju veckor sedan. De har valt en annan sökande. Jag är inte ledsen eller besviken, det är klart att det är tråkigt men jag försöker tänka att det är för att något bättre väntar. Naivt kanske men det är en överlevnadsstrategi som fungerar rätt bra för mig. "Lita på processen", så tänker jag då och då och det tar udden av saker som inte blir som jag hade tänkt.

Nu har jag faktiskt inte fått beskedet ännu, inte officiellt. Det var en liten fågel som kvittrade i mitt öra. Denna fågel har god insyn i verksamheten och jag är tacksam för informationen. Det finns ju fåglar som kanske skulle dra sig för att lämna ett negativt besked, men det här är en fin fågel som förstår att ett negativt besked är bättre än inget besked alls.

Ska bli intressant att se när jag får återkoppling och hur den ter sig. Jag gissar att den inte förtäljer något om var det föll för mig, men även det fick jag veta av min fågel när jag frågade. Jag kan inte bli för detaljerad men jag kan säga att den utvalde var svår att mäta sig med, vilket faktiskt mildrar det hela en aning. 

Igår var en bra dag, jag fick tillbaka min dator som jag hade när jag la grunden för mitt examensarbete. Jag tror aldrig att blivit så lycklig av en dator. Jag hade tagit vara på allt material innan jag lämnade ifrån mig den, för den skulle egentligen tillbaka till IT-avdelningen för återställning. Det visade sig dock att det jag trodde att jag tagit vara på dessvärre var oläsligt, vilket genererade en klump i min mage. I förrgår berättade min handledare att hon aldrig lämnade in datorn, trots att hon egentligen skulle det. Så allt fanns kvar! Lyckan var total!

Idag ska jag göra något tråkigt och eftersom det ska bli gudomligt väder idag, ska jag försöka få det gjort på morgonkvisten. Jag ska fylla på vårat beredskapslager med mat. Det är det tråkigaste med lager, att det måste hållas efter. Nu var jag duktig och sorterade ut allt som hade utgångsdatum under 2025, så det håller vi på att äta upp. Återstår att fylla på igen alltså så att jag kan släppa det ett år till. Fast egentligen är det roligt när jag väl är i affären, min nördighet är på den nivån. Det är bara segt att ta sig dit... för att jag är lat!

Jamensådåså, då är vi uppdaterade igen. Tack för uppmärksamheten och på återseende!

Hejdå mars, hejdå LiA!

Här kommer ett kort litet inlägg, för att jag sitter väldigt obekvämt. Fast jag vägrar att flytta på mig. Jag sitter nämligen i solen och vill ha största möjliga mängd sådan på mig, samtidigt som jag måste skugga datorn som blir illvarm bara av bokstäverna S O L! 

Har precis klarat av en hel dag med redovisningar, då utbildningens näst sista kurs nu är lagd till handlingarna. Nu är det banne mig bara examensarbetet kvar och imorgon kl 9 är det jag som hänger på låset och har bokat in min handledare för en dejt. Ska bli så underbart att träffa henne igen, det är samma som jag hade på min första LiA. Nu plockar jag upp den bollen och ska sammanställa en rapport; AKA examensarbetet!

Vad händer på jobbfronten då, Fumlan? Inte ett smack! Kvarnarna maler oändligt långsamt. Jag hade goda förhoppningar och jag hoppas ännu, men för att inte sitta bort en massa tid har jag fortsatt att leta intressanta jobb. Några har jag sökt, några spontanansökningar har jag skickat in... och ett samtal är inbokat. Tack vare just en spontanansökan faktiskt. Men ännu en gång får jag ge mig till tåls, då det samtalet äger rum i först i slutet av april. Suck! Och då är det inte ens för ett tillgängligt jobb, utan bara för att eventuellt hamna på en lista över potentiella framtida medarbetare. Men det gör inget, jag tar vad jag kan få!

Åhå, nu kom dottern hem. Hon gillar att prata så det är bäst att jag avslutar medan hon är och lastar av sig skolkläderna. På återhörande! 

Mycket att förfasas över

Jag har tänkt flera gånger när något dykt upp som jag reagerat negativt på, att det här skulle kunna generera ett helt eget blogginlägg. Exempel på sådana tillfällen:

- Landerholmskandalen (don't get me started)

- Trump/ Musk-gyttjan (pick a topic)

- Tygåtervinningsinitiativet (dess ogenomtänkthet och konsekvenserna av det) 

Sedan inser jag att jag bara inte orkar. Jag har fullt sjå att hålla ordning på mig själv. Just nu är jag pigg, tack och lov, men jag har varit vansinnigt trött det senaste. Det är också motiverat, det ska sägas. För det är mycket tankar som mal nu. 

Dels har vi ju jobbsöken, återkopplingen är sådär. Från säker källa fick jag ändå höra att de ännu inte kommit igång med att plöja igenom ansökningarna till det första jobbet, det jag skrev om för ett tag sedan. Så det har (hittills) inte berott på att jag inte varit intressant, utan att det bara dragit ut på tiden. Så hoppet lever, men det är likväl påfrestande att gå och vänta. Jag vill ju börja planera mitt liv.

Jag har dessutom tre månaders uppsägningstid OM jag nu skulle få ett nytt jobb. I mitt naiva tillstånd har jag tänkt att de kommer att släppa mig i förtid, eftersom jag är ersatt sedan länge. Nu inser jag dock att det kan bli aktuellt att rycka in i sommar på mitt gamla jobb. För att inte det ska riskera att bli verklighet skulle jag behöva säga upp mig NU, och där är vi ju inte riktigt än! 

Fast jag har ställt frågan om uppsägningstid ur ett rent hypotetiskt perspektiv till HR-chefen, så jag vet att hon har pratat lite snabbt med min gamla chef också. Först trodde hon inte att det skulle bli några problem att gå tidigare, men efter att hon pratat med min gamla chef lät det inte alls lika självklart.

Jag vet saker om bemanningen på min gamla avdelning som jag egentligen inte ska veta och för att inte röja min källa måste jag vänta lite med att undersöka det här med min uppsägningstid. Egentligen är det hög tid att min chef kommer till mig och börjar sondera terrängen inför semesterplaneringen, och kanske är det mest strategiska för min del att bara sticka huvudet i sanden.

Det är också det som är så mentalt påfrestande, jag har alltid känt att jag har haft en mycket bra relation till mina chefer (både min gamla och den på HR), men nu har vi nog kommit till vägs ände. Det är oundvikligt när mina intressen handlar om att komma därifrån och deras intresse handlar om vad som är bäst för avdelningen och företaget. Det kryper i mig när jag tänker på att de pratar om mig, lägger upp en strategi där jag de facto är en motpart. De allierar sig och jag är en ensam bonde på brädet. Gah! Dessa spel är uttröttande.

Och här sitter jag och planerar inför nytt jobb, men hallå stopp! Jag har faktiskt ett examensarbete att göra också. Just det, den lilla detaljen. Som jag inte alls är sugen på faktiskt!

Nu ska jag avsluta det här gnäll-inlägget med något fint. För hur det än är så har jag fantastiska människor omkring mig. Jag vill dela med mig av några meningar som en person, på helt eget initiativ, skickade till en arbetsgivare som i sin tur hört av sig till min person i jakt på ny kompetens. Såhär skrev hon till henne:

"Vet du...jag har hittat din toppkandidat.

Jag kan med varmaste hand rekommendera Fumlan till dig. En ansökan kommer att komma in från henne. Jag har haft nära samarbete med henne under hela utbildningen då hon varit studeranderepresentant och jag skulle vilja påstå att hon lätt är topp tre i klassen. Hon är 10/10 utan att överdriva. Du kommer inte att bli besviken, det kan jag lova."

Jag erkänner, det kom en tår eller två när jag läste det (hon skickade en skärmdump av mailet på mobilen). Om det är av en kaliber som leder till att jag blir kallad på intervju det återstår att se, men jag blev så glad över de fina orden.

Inget att se här, bara ett litet vårskrik!

Himmel och pannkaka! Nu exploderar naturen av vårtecken. Vi tog en liten roadtrip igår i det fina vädret och fick se både tranor och tofsvipor. På promenaden blev vi även ansatta av både tussilago och koltrastens melodiska kvällsserenad, det går inte att värja sig längre. Våren är här! Även om det obligatoriska bakslaget naturligtvis kommer att komma, men det är bara brus. Det gör ingenting, för nu vet vi att det är på gång. Och! Det finns fördelar med bakslag, det drar ut på säsongen och gör den längre!

Hörrni, melodifestivalen? Hur underbart var det inte att KAJ tog hem vinsten? Jag hade aldrig vågat tro att den internationella juryn skulle överösa dem med så höga poäng. Som den hippa vuxna jag är så hade jag laddat ner Melloappen och röstade på både på KAJ, och också på Scarlet. Vilka tjejer! Svårt att inte älska dem! 

Jag går i tankarna på att skaffa en ny (bättre begagnad) bil. Risken är stor att jag kommer att behöva åka en bit för att ta mig till ett eventuellt nytt jobb. Jobbet som jag bland annat väntar på besked ifrån tar fem kvart att åka till. Det blir tio kvart tur och retur, ujuj. Det kräver sin driftsäkra, bekväma och prisvärda bil, men var börjar man? Skoda har jag på min lista, den ligger till och med högt upp. En Octavia kanske. Tråkigt bara att sitta så lågt. Har även kollat på Dacia Duster, billig men inte lika bekväm. Har jag hört. Eller alltså billig, det finns inget som heter en billig bil idag. Mindre dyr snarare.

I veckan står det påfyllnad av krislåda på schemat. Vi har plockat ur 2025-maten ur lådan, skrivit upp vad som avlägsnats och ska nu bara fylla på igen. Hemligheten med krismat är att bara köpa sådant man äter till vardags, eller åtminstone kan tänka sig att äta till vardags. Jag gjorde misstaget en gång att köpa färdig köttfärssås från Findus (eller var det Felix?) på burk. Aldrig mer! Det var så vidrigt. Lesson learned! 

Även vattendunkarna behöver nog bytas vatten på, ska kolla datumet jag skrev på dem när vi fyllde sist. Vatten ska förvaras mörkt och gärna svalt, i den mån det är möjligt och bytas var sjätte månad. Man kan med fördel även slänga i en vattenreningstablett. Att frysa in PET-flaskor med vatten är också ett bra tips. Förutom att man har ett litet lager dricksvatten kan de även fungera som kylklampar om strömmen går. Tänk bara på att inte fylla flaskorna helt eftersom fryst vatten expanderar och kan spräcka flaskan.

Häpp, nu kickar vi igång den här veckan!

Har jag sagt att tålamod inte är min grej?

Frustrationen! Tvivlet! Sedan en stukad acceptans. 

För hur ska jag tolka att jag ännu inte hört något om min jobbansökan?

Visst de kan ha mycket på sitt schema.

Visst de kanske har 200 ansökningar att gå igenom.

Visst det var två olika tjänster ute samtidigt som ska hanteras.

Men ändå?

Förstår de inte hur rätt jag skulle vara för jobbet?

Hur formulerade jag mig egentligen?

Skrev jag för högtravande? 

Skulle jag låtit bli den där lilla knorren?

Mycket talar emot mig, det förstår jag.

Jag har fel yrkesbakgrund.

Jag har en utbildning men ingen erfarenhet.

Jag bor (för dem) ganska långt bort.

Men hallå?

Jag har rätt utbildning.

Jag tycker om att skriva (behöver inte betyda att det uppfyller deras standard förvisso).

Vi hade ett bra samtal veckan efter min ansökan.

Varför kastar de sig inte på telefonen?

Okej så, nu är det ute ur mitt system. Då kan vi gå in på nästa punkt som även den ger upphov till frustration. Visst låter mitt liv fantastiskt roligt just nu? 

Smekmånaden är över på min praktikplats - som ju också är min ordinarie arbetsplats. Jag springer min VDs ärenden, en VD som ingen gillar. Mina kollegor har varit mer tillmötesgående än jag vågat hoppas på och hittills har jag ändå haft roligt. Nu börjar jag dock närma mig gränsen för vad mina kollegor står ut med. De känner sig överkörda och jag förstår det. Lyckligtvis är jag bara budbärare och jag har en handledare, så jag är inte ensam åtminstone. Det är ett ypperligt tillfälle att öva upp min förmåga till diplomati och problemlösning, men jag börjar bli trött. Allt ska helst vara klart igår och vi kommer inte vidare för att vi väntar på att en avgörande process ska avslutas.

Det som känns otacksamt är att jag har ett uppdrag som jag inte till fullo kan förlika mig med, samtidigt som jag tvingas utnyttja mina goda relationer med mina kollegor så att de snart inte är särskilt goda längre. Allt detta dessutom... gratis! Tänk va?! Snart bara tre veckor kvar på min LiA, håll ut!

Jag tröstar mig med att det kommer att bli bra när det väl är färdigt, men vägen dit är lång och människor kan bara hantera ett visst antal förändringar samtidigt. Den gränsen är överskriden för längesedan och vissa roller drabbas extra mycket av projekt som drivs i verksamheten.

Nåja, sista dagen på min LiA ska jag unna mig lite extravagans med tjejmiddag på Dorsia! Tjohej!

Min livskamrat sedan 17 år - aldrig mer

Aldrig mer kommer han att möta mig i dörren när jag kommer hem.
Aldrig mer kommer han att väcka mig på helgmornarna.
Aldrig mer kommer jag känna hans lena päls mot mina fingrar. 

Aldrig mer kommer han titta förebrående på mig när hans matskål står tom i mer än fem sekunder.

Aldrig mer kommer han skynda sig för att hinna följa med mig in badrummet innan jag stänger dörren.

Aldrig mer kommer han att ligga utsträckt i solen som letar sig in på hallmattan.

Tänk att vi fick hela 17 år tillsammans.

Tänk vilket tomrum han lämnade efter sig.

Tänk att en så liten katt kan spela en så stor roll. 

Han lever ännu i mitt muskelminne.

Jag öppnar dörrar försiktigt eftersom han ofta lade sig på golvet utanför.

Jag flyttar mina fötter försiktigt för att inte trampa på honom eftersom han gärna gick tätt intill.

Jag lyssnar efter dunsen som uppstod då han hoppade ner från fönstret.

Jag går runt en matskål som inte längre står kvar.

Jag lägger undan min filt för att den inte ska få katthår på sig.

Jag tänker att jag inte ska glömma att tömma kattlådan.

Jag tittar efter honom när jag byter rum.

I nästa sekund så minns jag. Drabbas av insikten. 

Jag vill höra honom.

Jag vill se honom.

Jag vill känna honom.

Jag vill prata med honom.

Som jag gjort i 17 år.

Tack för sällskapet, du lever för alltid i mitt hjärta!

Vad händer?

Februari bara flyger fram och har bjudit på en tid med kalla vackra dagar, fåglarna har börjat sjunga vårsånger och solen värmer verkligen. Det är sportlovstider och min dotter har ryckt in och stöttar upp lite på jobbet, medan sonen ligger hemma och sover till klockan är 13-14 på eftermiddagen. 

Får man lov att tycka att det är skönt att inte vara ung längre? Även om jag inte vet var jag kommer att jobba om ett par månader, så har jag ändå funnit en plats i livet. Det har barnen fortfarande framför sig. Lyckligtvis befinner de sig på en annan plats i livet och är nyfikna på allt som ligger framför dem, de har den där naturliga hungern som nya människor har. 

Apropå jobb så har jag sökt ett jobb som skulle passa mig som handen i handsken. Enda kruxet är att det ligger lite för långt bort, men jag tänker att det är hanterbart om det finns möjlighet att jobba hemifrån någon dag i veckan eller två. Håll tummarna för mig att jag får komma på en intervju åtminstone!

Det har tystnat helt i fråga om en ny tjänst på mitt nuvarande jobb. Man skulle kunna tolka det som att det runnit ut i sanden, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att man håller på att se över personalläget på hela företaget och då prioriterar man de mest kritiska områdena först, för folk går bokstavligt talat på knäna och om inte det fungerar där har vi ingen verksamhet alls.

Den stora frågan är också; vill jag vara kvar på min gamla arbetsplats? Det finns många fördelar med det. Jag känner alla, det tar en kvart att åka med bil, jag kan samåka och jag känner till verksamheten. Det jag är lite rädd för är att arbetsuppgifterna inte kommer att vara stimulerande nog, därmed kanske inte heller lönen?! 

Vi har heller ingen befintlig avdelning inom det jag utbildat mig till, vilket också bidrar till min farhåga att jag kommer bli kvar här medan min utbildning blir utdaterad. Det kan också vara så att det finns planer på att etablera en ny avdelning och att man har mig i åtanke där. Ett troligt scenario är i så fall en delad tjänst för min del. Jag må vara en aning partisk, men det känns som en högst rimlig väg att gå. Speciellt med nya VDns visioner och preferenser.

Jag tror att jag avrundar här. Ha ett fint veckoslut!

Ingen clickbait idag!

Dags för en rapport från ett köksbord med utsikt över ett vinterkallt Sverige. Kaffe i koppen och skrivlustiga fingrar. Har ni tänkt på hur kråkor ser ut när de kraxar? Koppla bort ljudet så ser det ut som att de sitter och hulkar.

Egentligen tänkte jag bespara er från ytterligare djurbetraktelser, men jag måste bara också få berätta om något jag såg igår när jag var på jobbet. På frukostfikat fick jag syn på en räv. Vid en första anblick såg den frisk ut, röd och fluffig, men när den rörde sig framåt lyfte den hela bakkroppen och gick på endast frambenen. Först tänkte jag att den kanske hade en sådan taktik när den markerar sitt revir, men den fortsatte att ta sig framåt på detta märkliga sätt. En cirkusräv? 

Det såg väldigt smidigt och nästan för räven naturligt ut men det måste krävas en väldig styrka för att kunna röra sig så. Pälsen såg också lite speciell ut, framtill såg den ut som en frisk räv men bakkroppen var mer gråaktig i färgtonen och svansen såg inte heller helt normal ut. Det såg dock inte ut som en skabbräv, om den inte befann sig i ett stadie som jag aldrig sett förr. Efter lite diskussion runt frukostbordet ringde en kollega polisen som skulle skicka ut en jägare. 

I övrigt segar sig tiden fram om jag ska vara ärlig, men det blir åtminstone ljusare. Min man konstaterade att vi kanske tagit vår sista efterjobbetpromenad med pannlampor för den här säsongen. Det låter det!

Andra små ljusglimtar livar också upp, som minnet av helgen som gick och spenderades i fint sällskap i huvudstaden. Jag har också bokat en husbil som en bekant hyr ut veckovis, det ser vi mycket fram emot och hoppas på fint väder andra halvan av maj. Då har jag just tagit examen (hoppas jag) och ser fram emot att se världen breda ut sig framför mig. Frihet!

På jobbet har vi förmånen att få massage för en symbolisk summa under arbetstid. Det var ganska exakt 2,5 år sedan jag fick massage sist men förra veckan hoppade jag på tåget igen. Jag sa åt henne att hon inte skulle vara rädd för att ta i så mycket som hon bedömde nödvändigt, och det var helt underbart. Som jag saknat massagen!

Apropå jobbet så är det ju sportlovstider och därmed lite manfall på min gamla avdelning på jobbet. Jag fick frågan om jag ville komma in och stötta upp i två dagar och det gör jag såklart. Inte med glädje kanske, ordet är väl snarare pliktskyldighet. Min chef är ju snäll och lånar ut mig till roligare uppgifter annars.  

Jag har unnat mig att arbeta hemifrån idag (praktik) och nu är det nog dags att sätta igång. Önskar er fin vecka!

Räkningen kändes väl sådär

Varje år genomförs en kartläggning av vinterfåglar i Sverige, där vi får vara med och hjälpa till genom att räkna fåglar som vi ser från köksfönstret eller var man nu vill sitta på sin angivna adress. Upplägget är enkelt, det största antalet av en art som syns samtidigt är det antal som rapporteras in efter att perioden är avslutad. Ser du två koltrastar samtidigt på lördagen kan du notera det, men om du på söndagen ser fyra koltrastar samtidigt stryker du lördagens två och det nya antalet är nu fyra som ska rapporteras. 

Jag har räknat sedan 2018 och har kommit att tycka att det är något av en höjdpunkt under vintern. Även om det är naturligt att vilja rapportera in så många arter och individer som möjligt, är det viktigt att påminna sig om att det inte är en tävling. Detta genomförs för fåglarnas skull, eller kanske snarare för fågelvännernas skull som använder sig av statistiken på ett sätt som förhoppningsvis kommer fåglarna till gagn i förlängningen.

Helgen är densamma varje år, januaris sista. Tråkigt nog är vädret här i mina trakter ofta grått och blött, för att helgen efter bli lite kallare. Effekten av det blir att det under fågelräknarhelgen är något begränsat intresse från fåglarna att hålla till vid min fågelmatare. Helgen som just passerat däremot var aktiviteten mycket livligare och antalet arter betydligt högre. Kan vi byta helg, tack?

För andra helgen i rad har vi också passat hund och det är verkligen mysigt. Det är nästan så att vi räknar oss som bonusmatte- och husse nu och det känns som att vår familj ingår i hennes flock. Det ska bli spännande att se vad som händer framöver för snart börjar hon löpa och ägaren vill ta valpar på henne. Lite oklart om det blir sista kullen eller näst sista, men oavsett så kommer ägarskapet gå över på våra vänner (fodervärdarna) relativt snart och det tror jag att de ser fram emot. 

Hunden hålls på strikt diet då hon inte får väga för mycket, trots det är hon lite överviktig enligt ägaren. Fodervärdarna är inte så förtjusta i att gå jättelånga promenader, vilket kanske är det som skulle behövas egentligen. När hunden är här går vi åtminstone en långpromenad på ungefär 1,5 timma om dagen, så vi har ett rent samvete i alla fall. Det ska nog till ett tränat öga för att se att hon är överviktig, jag tycker att hon är hundra procent muskler men det är klart att även muskler väger. Risken finns nog också att det sticks till en liten godbit ibland, men inte hos oss. Vi är laglydiga till tusen. I det här fallet.

Min medryttarhäst är halt igen sedan några veckor, vi är en bit in i rehabiliteringen och imorgon ska jag skritta uppsutten i ca 20-30 minuter. Jag kunde suttit upp redan förra veckan, men eftersom promenaden bara skulle vara på 15 minuter struntade jag i att sadla och tränsa. Vi tog en liten sväng från marken, det är som att vara ute och gå med en jättestor hund. Han är nyfiken och glad att få komma ut, ska titta och smaka på olika tuvor längs vägen. Det har sin charm även det.

Jamen nu är ni uppdaterade om djuren i mitt liv. Ja, katten har jag förstås inte nämnt kom jag på, men jag kan utlova ett dedikerat inlägg om honom så småningom. 

Värdeskapande?

Fem år har gått sedan jag både skeptisk och nyfiken klev in i rollen som blogginnehavare. Jag som generellt är dålig på att fullfölja saker jag påbörjar, om det av en eller annan anledning inte skulle vara av plikt, har nu i fem år postat i snitt fyra inlägg i månaden.

Det här med fyra inlägg i månaden var inget planerat, det bara blev så och tillslut förvandlades det till ett inofficiellt mål. Ibland har skrivit färre och ibland fler, men det känns viktigt att bloggen inte ska vara ett dåligt samvete. Bloggen ska vara lustfylld och ett fönster att öppna vid behov av frisk luft.

Bloggen fyller också en funktion för här får jag skriva. Jag har alltid älskat att skriva och jag hade länge en dröm om att kunna försörja mig på det. När bloggen kom till närde jag nog fortfarande den drömmen, men nu har jag insett att jag inte är en författare. Jag har det inte i mig, det att hitta på, producera och ha tålamodet att umgås med mina egna ord. Att vara författare innebär att arbeta med sin text på ett sätt som jag har svårt att föreställa mig att jag skulle klara av. Det är knappt att jag står ut med att läsa mina egna ord två gånger, tänk då att tvingas förbättra, ändra, stryka och skriva nytt i flera omgångar som ju just redigeringsarbete innebär.

Här får jag utlopp för mitt behov att skriva på ett alldeles kravlöst sätt där ingen kräver något av mig. De som läser gör det av fri vilja och skulle högst troligt inte ens reagera om jag skriver två eller fyra inlägg i månaden. 

Något som dock har överraskat mig är självcensuren som kickade in relativt tidigt. I början trodde jag att jag skulle kunna skriva exakt vad som helst, helt obekymrad om vad andra skulle tycka. Så blev det inte riktigt för hur det än är så bildar man sig en individ även i cyberrymden och jag har väldigt svårt att koppla bort den individen från mitt riktiga jag. Jag vill kunna stå för det jag skriver och det som ni läser speglar mig. Jag vill också kunna gå tillbaka i mina inlägg och fortfarande känna att det är jag och mina ord.

Egentligen kanske det är det sistnämnda som i högst grad leder till min självcensur, att jag inte vill skämmas för vad jag en gång har skrivit. För hur det än är så är jag inte skolad i språket, det finns så mycket grammatik som jag inte har koll på. Jag bara skriver men ändå önskar jag att det ska hålla någon slags standard och där vet jag att jag inte är helt konsekvent. Ibland skriver jag med ett finare språk och ibland skriver jag slarvigt. Jag kan börja meningar med Men och Och och avsluta dem med punkt punkt punkt...

Men kanske är det mitt signum? För ärligt talat... Vem fasen har rätt att döma? Var går gränsen mellan skrivregler och konstnärlig frihet? Tycka kan man göra men jag har aldrig utgett mig för att vara skrivpedagog, författare eller språkpolis. Det ni läser här är min röst punkt punkt punkt

Det var grammatiken det, sedan har vi innehållet. I början hade jag ambitionen att ha en mer ekonomisk inriktning, men jag insåg att mitt intresse inte är tillräckligt djupt och därmed kunde inte heller mina kunskaper bli det. Jag har ingen aning om vilket fack min blogg passar i? Livsstil? Fast när man kategoriserar en blogg medför det ramar, de där ramarna som jag är lite rädd för eftersom de tenderar att trolla bort lusten. 

Innehållet måste också vara värdeskapande, i första hand för mig själv men jag drömmer ibland om att det jag skriver når någon annan med samma funderingar. Någon som kan relatera, någon som blir glad av att upptäcka att det finns andra med samma tankar, någon som kanske inte själv har möjlighet att uttrycka sig, någon som tror att hen är ensam men finner gemenskap här utan krav på att meddela sig.

Jag har medvetet försökt att hålla mig borta från politik, jag har inte reflekterat så mycket över anledningen men kanske kan det ha med ovan nämnda gemenskap att göra. Politik tvingar oss att välja sidor och är så gott som alltid förknippat med starka känslor och åsikter. Hätska debatter och konflikter. Jag vill ha en tillflykt som är fri från just det. 

Varför? För att i grunden är vi människor likadana, vi har samma grundbehov. Vi behöver näring, värme, kärlek och trygghet. Vårat liv hänger inte på en politisk färg. Det är något vi kan ta en paus ifrån och ändå överleva. Däremot är det många söker sig till ett politiskt parti för att tillfredsställa ett mänskligt basbehov, nämligen gemenskap. Det går att spinna vidare på det här i all oändlighet och då skulle vi strax komma in på extremism och andra skadliga subkulturer. Tänk om det istället fanns ett rum, fritt från fördömanden och baktankar. Ett rum där man inte behöver vara på sin vakt. Ett rum där mötet med andra människor är i fokus och inte resultat och slutsatser.

Äh, jag vet! Det här är bara en blogg och en lekmannamässig blogg därtill. Det blev djupt såhär en måndagsmorgon, men det är skönt att låta tankarna flyga fritt och jag fick faktiskt en och annan ny insikt. Värdeskapande mina vänner! Ha en fin vecka!

Jag har gjort något som skaver

Jag ber om ursäkt redan i första meningen av det här inlägget. Jag behöver skriva av mig lite men jag vill inte gå in för mycket i detalj på vad det handlar om. Det finns därmed en risk att det kan medföra en frustration för er som läser och kanske vill komma med goda råd och tankar. Lovar att inte bli ledsen om ni inte läser vidare.

Det är av privat karaktär och har således ingenting med jobb eller skola att göra. Snarare relationer, nära relationer eller rättare sagt relationer som borde vara nära. Personen i fråga, som vi kan kalla Z (utan någon som helst relevans eller logik), och jag har ett infekterat förhållande sedan ett år tillbaka på grund av en ordväxling som jag än idag inte riktigt förstår bakgrunden till. 

Hursomhelst ska fasaden hållas uppe, för det är så det fungerar i det lägret. Jag är också en del i spelet naturligtvis, men kanske mest för att Z är ensam och nästan bara har mig och en person till i sin närhet. Om jag skulle ta avstånd skulle det också innebära att andra personer eventuellt måste välja sida, alternativt tassa på tå runt oss, kanske inte bjuda in oss till samma kalas. Ja, det skulle bara leda till mycket större sprickor helt enkelt.

Nu ville Z bjuda på middag på stan, för hen är mån om att trots allt hålla sig på god fot med mig. Så Z bjöd mig och mina två barn på restaurang idag, vilket känns lite konstigt eftersom vi därmed lämnade halva min familj hemma. Min man och hans två barn var inte inbjudna. Nu har min man och jag pratat mycket om Z och han är på det klara med hur hen är, men jag tycker inte att det kändes okej. 

En gång är ingen gång men kommer frågan igen kommer jag nog avböja. Mig veterligen finns ingen anledning att hen ska hysa något agg mot min familj och vill hen ha en bra kontakt med mig, så kommer hela familjen på köpet. Det finns också en möjlighet att Z inte riktigt tänkt hela vägen och inte begriper hur det här tilltaget kan tolkas, hen kan som person uppfattas som en aning inskränkt. En idé i det huvudet stannar ofta i ett tidigt stadie och dras inte i långbänk, det innebär också att om den ifrågasätts reagerar Z med att bli förorättad och arg. Som sagt en gång är ingen gång och maten var god. 

Det är nog inte särskilt svårt att räkna ut vem Z är och kanske att inlägget inte blev så hemlighetsfullt som jag först hade tänkt. Well vad är väl ett liv utan utmaningar?  

På't igen!

Här kommer ett kort inlägg för jag vill egentligen bara berätta att idag börjar den sista teoretiska kursen i min utbildning och det är en kort kurs då den bara pågår veckan ut. Resten av terminen kommer att ägnas åt att praktisera det jag lärt mig och skriva mitt examensarbete.

Det är nästan så att jag får nypa mig. Fast det innebär också att jag inte kommer att få många fler morgnar som denna. I lugn och ro vid köksbordet med en kopp kaffe. Det känns lite sorgligt men kanske innebär mitt nya yrkesliv i framtiden en möjlighet att arbeta någon dag hemifrån då och då?

Ska jag erkänna en sak? Pandemin var faktiskt en av orsakerna till att jag började fundera över min yrkesroll. Jag ska inte sticka under stol med att jag var lite avundsjuk på människor som hade möjlighet att arbeta hemifrån. 

Det känns inte alls viktigt längre, för det var nog trots allt inte där skon klämde. Jag trivdes inte inte med mitt jobb, punkt! När man befinner sig på en plats som man inte vill vara på, är det lätt att man hittar en massa anledningar och förevändningar för att inte vara kvar där. Allt det där är bara krångliga tankebanor, som visserligen kan fylla en funktion genom att kalla det bearbetning, men vi är ganska simpla egentligen. När allt kommer omkring är det inte svårare än att jag inte trivdes på mitt jobb.

Nu har jag bättre förutsättningar att göra något åt mitt yrkesval. Jag är inte längre dömd att enbart röra mig sidledes, jag kan röra mig framåt och uppåt också. Om jag vill. Jag bestämmer!

Känslan är borta

Nyårsafton brukar alltid vara smått magisk för mig. Laddad med framtidstro och tillförsikt. Allt är möjligt. En ny start, ett nytt kapitel och jag fylls av ett kvillrande tiller (tydligen inte ens ett ord, men ni vet ju vad jag menar). Guld, glitter och trerätters. Grevinnan och betjänten och Ring klocka ring i den bistra nyårsnatten... Och på nyårsdagen får jag nästan nypa mig i armen för att jag ska förstå att det är den första dagen på ett helt nytt ÅR!

Jag vet inte riktigt var den här besattheten kommer från, det känns nästan inte riktigt friskt. Åtminstone är det både barnsligt och naivt. För jag vet precis lika bra som någon annan, att det här året kommer att bli som de flesta andra år. Det har ju varit samma nedräkning på Skansen i många år nu och inte vet jag om det faktiskt bidrar till ett mer fantastiskt år. Statistiskt sett inte. Varje år känns ganska trött och blasé när man har ett nytt att se fram emot. 

Hursomhelst så uteblev allt magiskt denna nyårsafton. Vad hände, kom verkligheten ikapp? Just detta år också, 2025 som jag verkligen borde se fram emot med tillförsikt. Året som ska leverera en ny tjänst. Om det inte blir på min gamla arbetsplats, så kommer det att bli på ett nytt spännande ställe. Hallå? Var är mitt tiller?

Jag kanske har tillrat för mycket i förväg? För jag har ju gått och i förskott plockat ut både glädje och tillförsikt redan 2024, när jag fantiserat om kommande karriärbyte. Har jag tömt mitt tiller-konto? 

Det nya året tar dock inte hänsyn till att känslan är borta. 2024 har lagts till handlingarna och 2025 är här. Nu gäller det att göra det bästa av det. 

Med det önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År!