Vi blev med hund

Ja, bara sådär har vi nu en liten brasiliansk terrier här hemma. Fast bara till låns en liten minivecka medan ägarna är i fjällen. De hade först tänkt att ta med henne men hon är inte förtjust i snö och kyla, så vi erbjöd oss att ha henne hos oss under tiden. En liten chansning eftersom det var längesedan någon av oss hade hund hemma, men vi vill gärna ha det i framtiden och det är ju ett perfekt tillfälle att öva.

Vi fick henne igår just för att se hur hon skulle hantera det, för om det verkligen inte hade fungerat kunde ägarna i värsta fall ta med henne ändå eftersom de åkte först idag. Det har dock gått över förväntan bra. 

Möjligen att katten inte håller med. Jag har aldrig sett honom så sur, men även där har det gått över förväntan. Jag trodde att han skulle sitta gömd under soffan i en vecka, men han är faktiskt framme och har henne under uppsikt. Han följde till och med på morgonpromenaden. På behörigt avstånd visserligen, men ändå.

Jag fattar att han måste känna sig lite sotis, men jag försöker allt ge honom lite uppmärksamhet också. Tyvärr fick jag flytta på hans matställe, men det var enda sättet för att han skulle få ha sin mat ifred. Han brukar alltid ha mat i sin skål och går dit och äter när han vill, vilket inte hade fungerat med en hund i huset. Nu har vi spärrat av vissa delar dit katten kan gå men inte hunden.

För övrigt har jag tydligen inte varit så snäll i år, för av tomten fick jag en tråkig förkylning i julklapp. Vi har ändå kunnat genomföra alla våra planer med framgång, vi har haft lite middagar här och varit tydliga med att jag är förkyld. Lyckligtvis har alla tyckt att det inte spelar någon roll och gladeligen dykt upp trots smittorisken.

Däremot har sömnen blivit lidande sedan utbrottet, det känns som att det var evigheter sedan jag fick en natts ostörd sömn. Natten till idag har varit hanterbar avseende förkylningen faktiskt, men då skulle jag tydligen dela säng med en hund. Eftersom hon är van vid att sova i sina ordinarie ägares säng, hade jag inte hjärta att flytta på henne alltför mycket. Det var ju trots allt första natten. 

Det blir nog lätt lite krockar när man ska passa någon annans hund. Precis som vid barnuppfostran har vi olika preferenser och gränser när det handlar om vad hunden får och inte får göra. Sedan måste jag erkänna att hon är otroligt lätt att ha hemma, hon lyssnar och lyder snällt. Oftast. Men det är ju de där andra sakerna också, som att låta hunden sova mellan matte och husse i sängen, sitta med på en egen stol vid matbordet och slicka sin människa i ansiktet i tid och otid. Det där får man ju lägga upp som man vill såklart, men jag som i nuläget inte har egen hund tänker att jag nog inte vill ha hunden i sängen.

Ja, det blev mycket hundprat den här gången. Kanske blir det ännu mer nästa gång! 

Årets julklapp

Ja, hur gick det där till. Undrar man. Unisexparfym?

Efter att i flera år utnämnt genomtänkta julklappar som ligger rätt i tiden, kastas vi nu tillbaka till... ja, jag vet inte? När var det inte klimatkris? När var det folk inte hade allergier? När var det som vi inte var medvetna om överdriven lyxkonsumtion? 90-talet?

Precis som att parfymmakarna står på ruinens brant och samhället måste kraftsamla för att hjälpa dem att komma på fötter igen. Finns det någonting som skvallrar om att det är 2024? Att båda könen kan använda parfymen? Ah, yes! Den är jämlik! Pfju, där har vi det!

Bara för skoj skull slänger jag in en lista:

Nu har jag umgåtts lite med årets julklapp och även om det tar emot lite så konstaterar jag att det blir som ett slags tidsdokument. Vad var nytt och hippt? Var låg fokuset det året? Äh, lite kul är det kanske.

Har ni förresten hört talas om Årets smultron? Inte jag heller, men det ska vara en somrig motsvarighet till julklappen. Det berättar jag inte för att uppmana till ytterligare konsumtion, jag ville bara vara först med informationen. 

Inte helt oväntat är det Svensk Handel som ligger bakom fenomenet med Årets julklapp. Ivrigt påhejad av media naturligtvis. Det är ju nästan lika stort nyhetsvärde som att avslöja Årets julvärd. 

Med det sagt, har ni köpt några julklappar i år?

Ja, se tonåringar och känslor...

Tema idag? Hm, tonåringar och deras känslor kanske? Mina barn är naturligtvis fantastiska och bäst på alla vis, men de är tonåringar och styrs av känslor. Eventuellt styrs de mer av sina känslor än många andra, åtminstone än mina bonustonåringar.

Jag tänkte idag rikta strålkastaren mot sonen. Det skulle han nog uppskatta - NOT! Men jag tänker att det man inte vet och så vidare... Sonen är den tysta tänkaren. Buttra, tysta tänkaren. Sitter ofta på kammaren och drar egna slutsatser, eftersom han inte pratar om saker med vettiga människor. Som mig till exempel.

När han var lite yngre gick vi pratpromenader. Det var jättebra. Även för mig. Jag lärde mig att tygla mina frågor och vänta ut honom. Det räcker att jag bara öppnar med något, sedan ska jag vara tyst och vänta. I tystnaden formuleras tankar till ord som kommer ut så småningom.

Häromdagen fick jag dock använda en annan taktik på grund av tidsbrist. Han hade varit arg och ledsen för att han missade tåget till skolan. Tyckte att det var så typiskt. Orättvist. De måste väl ha sett honom där precis utanför dörrarna, ändå stängde de och körde iväg. Så jäkla typiskt. 

Hör ni varåt det barkar? Offerkoftan. Jag är livrädd för offerkoftan. Människor som inte tar ansvar för sina liv, skyller på andra och allting bara händer dem. Så himla typiskt. Det kunde man ju fatta, att det skulle bli såhär! 

Nu är sonen ännu bara en tonåring, men han är en mycket intelligent tonåring. Så jag tänker att jag vill ge honom en bild över hur man kan välja att se på sitt liv. Bara som ett medskick. Jag frågade honom om han visste vad ett flipperspel var. Frågan var delvis retorisk, för min beskrivning av ett flipperspel var högst avgörande för att min bild skulle bli logisk.

Föreställ dig kulan som studsar runt där inne, slår emot olika saker, åker fram och tillbaka. Ibland kraschar den och ibland får den en kraftig skjuts uppåt och så fortsätter de tvära kasten ett tag till. En del skulle säga att det är precis så de har det i livet. Det är de själva som kastas runt i den där världen, helt beroende av att någon annan sköter spakarna. Helt utan egen vilja eller förmåga att själv påverka.

Om man istället byter fokus och tänker att det är du som sköter spakarna. Kulan är ditt liv och dina val. Du kan inte styra allt, men du kan påverka mycket och ju mer du spelar desto duktigare blir du på att hålla kulan igång. Ibland kommer kulan att åka i botten. Allas kulor åker i botten ibland för ingen är så duktig att man kan hålla kulan i spel hela tiden, men du kan välja att skjuta upp kulan igen och göra ett nytt försök.

Okej, det kanske är lite lamt med metaforer men jag gillar dem. Nä inte gillar förresten, jag älskar när jag hittar en metafor för någonting. Jag kanske inte kan berätta exakt hur jag känner och få någon att förstå exakt hur jag menar, men om jag hittar något som någon annan kan relatera till så bättrar det på chanserna. I det här fallet lyckades jag. Han förstod. Han började till och med prata med mig, om sina känslor. 

Jag är inte mer naiv än att jag inser att när känslorna stormar kommer det där flipperspelet vara det sista han tänker på. Jag var också noga med att säga att det är viktigt att ge plats åt de där känslorna som kommer fram. En stund. Det hör till när man ska bearbeta något, man får bara försöka se till att de inte förstör hela dagen. För så är det för sonen. Hela hans dag är dömd att gå åt hel***e. 

Ja, vi ska inte gå in på självuppfyllande profetior också, men jag kan ha sagt att om den gör det så är det för att du har bestämt dig för att den ska det.

Ibland undrar jag vad de stackars barnen kommer att minnas mest av mig när jag är borta... 😉

Boktips

Idag är kaffet starkt, svart och gott. Humöret är på den övre skalan och mungiporna pekar upp mot öronen, ja mentalt alltså. Det ska till något väldigt roligt för att jag skulle få för mig att sitta här och le som en fåne i min ensamhet.

Egentligen tänkte jag inte bli så långrandig, jag vill faktiskt bara berätta om två böcker som jag lyssnat på de senaste veckorna. 

Den första heter "Sällsynt kloka varelser" och är skriven av Shelby Van Pelt.

Det är en fin berättelse där vi får följa främst en äldre ensam kvinna som bär på en sorg och förbereder sig för sin ålderdom (i förtid), och en ung man som tycks ha svårt att få ordning på sitt liv. Boken utspelar sig i USA och de två personernas väg korsas tack vare den unge mannens letande efter sin far. Berättelsen och händelseförloppet vävs samman tack vare en bläckfisk, som lite otippat blir den gemensamma nämnaren dem.

Jag är inte världsbäst på genrer, men det är en finstämd och vacker historia och den rekommenderar jag till alla som behöver lite mjukt för själen såhär i höstmörkret.

Den andra boken heter "Din vilja sitter i skogen" och är skriven av Mattias Timander.

Under en kortare tid får vi inblick i en ung mans tankar om livet. Han är född och uppvuxen i norr där man inte ger mycket för vare sig böcker eller storstan, men efter att ha fått smak på finlitteratur av en slump känner han att han inte passar in i byn däruppe. Han drar till Stockholm och sugs in i ett destruktivt kulturliv, och blir dessutom olyckligt förälskad i en kvinna som av någon outgrundlig anledning ändå ser till att knyta honom till sig. Har han hittat hem där i storstan?

Det här är en kort bok och har man möjlighet att lyssna på den, så gör det för bövelen. Det är författaren själv som läser in boken och jag är övertygad om att man missar en viktig dimension av berättelsen om man inte hör dialekten och hans nonchalanta språk. Det är inte ofta jag skrattar högt av en bok, men här gjorde jag vid ett tillfälle det och då var det på grund av hans sätt att blasé återge en inringares samtal till ett radioprogram.

Två fina böcker! Väl bekomme!

 

Snart slut på berg- och dalbanan

Nu är jag trött faktiskt. Att vi precis startat upp en ny kurs som ska ta oss fram till jul, känns rätt tufft. Det är något jag inte kommer att sakna med studieupplägget, de ständiga uppstarterna och de ständiga grupparbetena. 

Jag är alldeles för mycket individualist för det här. Jag försöker bara se det som ett sätt att lära mig att relatera till och hantera människor. Försöker se hinder och svårigheter som utmaningar som jag kan lära mig något av, istället för att ge upp. Vilket jag har varit sugen på vid några enstaka tillfällen.

Samarbete och samverkan är jättebra och jag tror att vi är starkare tillsammans, men inom rimliga gränser. Gränser som jag själv kan vara med och påverka. Jag vill själv förstå nyttan med samarbete. Att nyttan består i att spara tid för kursledarna vid bedömning, är inte en giltig anledning. Av det enkla skäl att jag inte får möjlighet att fullt ut visa min potential på grund av kompromisser och svårigheter att få till tid som passar alla i gruppen att arbeta tillsammans.

Förvisso har jag nästan alltid blivit nöjd med slutresultatet som vi har lämnat in, men det har krävt mycket energi och de senaste 1,5 åren har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag är tacksam för att det närmar sig slutet och att nästa termin kommer att vara mest individuellt arbete.

Egentligen vill jag inte gnälla mer, men fy farao vilket svagt kaffe jag bryggde idag. Helt värdelöst!

Lönesamtal

Det är en riktig skjuts för egot och jag skojar inte. Inte för att min chef slänger en massa höga siffror åt mitt håll, tyvärr, men för att hon lagt upp det som en timma av positiva bedömningar från hennes sida. Olika kategorier som ansvar, initiativförmåga, ledarskap, samarbete und so weiter. Hon är också personen som förbereder sig minutiöst, så alla små rutor är fyllda av pytteliten text som hon sedan läser upp för mig och utvecklar. 

Eftersom jag tidigare inte vistats så frekvent på jobbet på grund av mina studier, har jag något år hållits tillbaka lönemässigt. Nu när jag däremot är inne och jobbar en dag i veckan, tyckte chefen att jag skulle komma med ett justeringsförslag. Det är nytt på vår arbetsplats, att om vi tycker att vi gjort något bra kan vi närsomhelst under året gå till chefen och be om en lönejustering. Jag har dock mycket god anledning att tro att det låter bättre än vad det i verkligheten faktiskt är. Åtminstone för oss vanliga dödliga.

Fördelen är att det öppnar upp för en mer kontinuerlig dialog, vilket jag gillar. Chefen tyckte också att hon skulle prata med min andra chef på avdelningen som jag lånas ut till ett par timmar i veckan, för att se hur hon värderade de uppgifter som jag än så länge ägnat min tid åt där. 

Jag hade inte alls förväntat mig denna insats, men båda mina chefer är måna om att vara korrekta och jag har ju själv sådana tendenser. Det är alltid bra att att kunna luta sina beslut mot konkreta fakta eller rutiner, ifall det skulle uppstå tveksamheter i efterhand och löner är ju ett känsligt ämne.

Så vad ska jag komma med för förslag då? Jag står ju kvar i min gamla tjänst än så länge och jag är tämligen säker på att jag inte ligger så illa till jämfört med mina kollegor. Det blir också lite märkligt om jag ska jämföra mig med tjänster som är likvärdiga med den jag har endast två timmar i veckan. Det hade varit en annan sak om jag kunde basera förslaget på den nya tjänsten, då hade jag kunnat vara lite fräck och drämt en siffra i bordet. Nu får jag tassa lite och ska kanske nöja mig med att runda upp till närmsta tusental? Den vanliga löneförhandlingen kommer ju i vår och innan dess ska jag väl ha fått lite positiva nyheter om framtiden.

Apropå den nya tjänsten, så vet jag inte mer nu än sist när jag berättade om den. Jag har fortfarande inte fått svart på vitt att den kommer att godkännas på högre nivå (VDn). Däremot har jag hört små hintar. Den tydligaste var nog när jag hade möte i ett annat ärende med självaste VDn i fredags och han sa: "Det kommer du ju ha nytta av själv när du jobbar här i framtiden." 

Men så kom igen då! Gimme!

Den svarta svanen

Har ni sett den? Den finns på SVT Play. Det är fem avsnitt, jag har än så länge bara sett tre. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Är jag förvånad? Chockad? 

Nej, faktiskt inte. Kanske mer frustrerad. Något som jag absolut INTE vill bli är uppgiven, men det ligger och lurar i bakgrunden. 

Infiltration och EKO-brott är inget nytt. Däremot kryper det in i alla vinklar och vrår av vår välfärd nu. Nästan dagligen hör man om möjliggörare på alla slags positioner. Chefer, handläggare och administratörer. Nätverk, rekryteringar och målvakter. Bristande och/ eller helt obefintlig tillsyn av förvaltningar och myndigheter. Nästan som att vi vill finansiera kriminalitet med skattepengar. Det är där pengarna finns, säger de. I kommunen. I boendena. Serien utspelar sig i Danmark, för er som inte sett den. Jag lämnar det där.

Inte ett dugg litar jag på Amira, som den svarta svanen heter. Jag vill naturligtvis tro att hon lämnat kriminaliteten bakom sig och gått över till den goda sidan. Samtidigt är det något i hennes blick när hon berättar för journalisten om hur hon har arbetat tidigare. En glöd, en frenesi som ackompanjeras av ett Mona-Lisaleende. Ett osynligt leende som ändå syns. Ibland kommer det tårar också, framklämda från hennes rådjursögon när det passar. 

Journalisten frågar varför en man återkommande frågar om hon vill se en avrättning "live". Hon svarar att hon inte vet, att han kanske fått den bilden av henne att hon skulle vilja det. Mm-hmm... jag vet inte jag, varför skulle han ha fått den bilden? Varför propsa på en sådan sak om han inte skulle haft fog för det? 

I den undre världen samarbetar skräp och kostymer, det är så de lyckas. Vi undrar varför droghandel och skjutningar aldrig tar slut, men det handlar ju om tillgång och efterfrågan. Finns det ett verkligt intresse att komma tillrätta med problematiken? Brukas inte droger i alla klasser? Återigen, skräp och kostymer och allt däremellan. Spår av kokain går nog att finna på både politikers, journalisters, skolors och juristers handfat.

Hur som helst är det en serie jag kommer att titta färdigt på. Det finns också ett mycket intressant psykologiskt spel som är fascinerande att följa. Speciellt en kille, den unge stekaren. Hur han går från att vara en skrytig mansplainer till pojke med darrande underläpp. Ja, jag erkänner. Jag frossar!

Retorik på hög nivå... eller inte

Jag gör ett nytt nedslag på en rubrik jag läste. Den här gången minns jag inte vem som uttalade sig eller var jag läste det. Det spelar inte så stor roll i sammanhanget, för det är ordvalet här som är det viktiga. Jag skrev också nyss att jag undviker att blanda in politik, men nu finns risken att det blir en liten släng av den varan också.

Det var en militärt engagerad man som menade att istället för att säga om kriget kommer, ska man säga när kriget kommer. 

Det här är en fråga som jag själv funderat lite på, just hur man ska formulera sig för att nå bäst resultat. Mannen menar troligtvis att det ska få folk att vakna och skapa de förutsättningar som krävs för att de ska klara sig i krig.

Jag tror inte att det är rätt väg att gå. Jag tror att det är som att vifta med ett rött skynke framför människor som inte "vill" ha krig, och som tycker att upprustningen av det nedlagda försvaret mest handlar om killar som vill springa runt i skogen med maskingevär och leka krig i kamouflagekläder. 

På samma tema kommer MSB i dagarna ut med en ny version av "Om krisen eller kriget kommer". Den finns redan nu att läsa på nätet, men från och med den 18 november kommer den att delas ut till landets alla brevlådor. Även här reagerar jag och nu på valet av omslagsbild som visar en soldat i krigsmundering. 

Det jag är rädd för är att man slänger den vid blotta åsynen av omslaget. Återigen det här med det röda skynket och det är svårt att inte drabbas av olust när man ser bilden. Kanske tänker man att det här inte har med mig att göra. Kanske undrar man varför det läggs skattepengar på sån skit, det kommer aldrig att bli krig här ändå eftersom vi haft "fred" i över 200 år. 

Jag vill, trots det, slå ett slag för publikationen. Vill man inte läsa den direkt måste man väl inte det, men spara den då på ett ställe där den är lätt att hitta. Kriget kanske inte kommer, men kriser kommer att komma och troligtvis i högre utsträckning än vad de gjort tidigare.

Som medborgare har vi rättigheter, men det är lätt att glömma att vi också har ett ansvar. När skiten träffar fläkten ska man helst kunna klara sig själv ett tag utan hjälp från samhället. Rekommendationen är att man ska ha en veckas hemberedskap och det beror på att samhället behöver den tiden för att ställa om. 

Kommunen är skyldig att upprätthålla lagstyrd och samhällsviktig verksamhet så långt det är möjligt, men då behövs extra resurser för att även kunna klara av den omställning som kan behövas. Behov som kan uppstå är till exempel tillhandahållande av dricksvatten eller upprättande av Trygghetspunkter. Skolor, äldreboenden, funktionsboenden och barnomsorg kommer att prioriteras, samt stödfunktioner.

Vad är en kris då? Det kan vara ett långvarigt och omfattande strömavbrott, förorenat dricksvatten, giftiga utsläpp eller IT-attacker. (Det senare sker hela tiden och det är enbart en bråkdel som vi får höra talas om.) Hur klarar vi oss om vi drabbas? Hur ser vi till att hålla oss och våra nära och kära varma, trygga och mätta?  

En annan sak som vi kanske inte tänker dagligen på är att de flesta av oss är totalförsvarspliktiga. Är man mellan 16-70 år och frisk så ingår man om det inte finns speciella skäl. I de flesta fall innebär det bara att man fortsätter att gå till jobbet som vanligt, om man inte omfattas av militär- eller civilplikt. 

Återigen det här med rättigheter och skyldigheter, smakar det så kostar det. Varför ska man ingå i totalförsvaret då? Ska vi dra det till sin spets lika gärna? Vad gillar vi med vårat land? Demokrati är ju rätt trevligt. Rätten att uttrycka sig i tal och skrift. Socialförsäkringen nyttjar vi alla lite mans.

Det är saker i vår tillvaro som vi tar för givet, men vad händer om vi blir invaderade och plötsligt anses tillhöra ett annat land? Kommer de anpassa sig efter det vi tar för givet? Nu är inte jag någon expert på säkerhetspolitik, men min gissning är att man bryr sig mycket lite om vad vi är vana vid och hur vi vill ha det. Det är mark och tillgångar som är intressant, för att främmande makt ska kunna utöka sitt territorium. Vi blir på sin höjd arbetskraft.

Så, är det värt att ingå i totalförsvaret? Är våra värderingar värda att försvara? Om inte, vad ska man göra åt det? 

Det blev rätt politiskt, det erkänner jag. För att slipa ner eventuella vassa kanter kan jag säga att detta faktiskt är sådant som alla bör känna till. Jag förespråkar medvetenhet, aktiva val och beredskap. Sedan får man ha vilka åsikter man vill. Faktiskt!

Pissdag

Igår hade jag fullt upp med halvroligheter, så jag hade inte en tanke på att logga in på Avanza och kolla läget på börsen. Annars är jag väl inne dagligen och ibland händer det att jag lägger några fondordrar. När jag svarade nej på frågan om jag varit inne och kollat läget igår, rådde min man mig att låta bli. Nu låter det som att min portfölj gått upp i atomer, det har den naturligtvis inte. Avanzaportföljen gick ner 2,2% igår vilket var marginellt bättre än index, men sådana dagar längtar jag lite extra efter att komma igång med ett regelbundet sparande igen.

Det går sakta uppåt men OM jag hade knegat på och fortsatt spara som jag gjorde innan, så vet jag att jag hade uppnått mitt första delmål för länge sedan. Det skaver lite att tänka på det viset. Samtidigt vet jag att jag har gjort rätt val. Jag var naturligtvis medveten om att jag skulle sätta min framtidsportfölj på paus, eftersom jag trots allt valde att investera i lycka. 

Ja det lät flummigt, men ni som hängt med mig under min bloggtid vet att jag stod i valet mellan att: 

1. spara som en galning genom att bli kvar på ett jobb jag vantrivdes på i tio år, eller
2. ta vara på livet och satsa på mig själv genom att utbilda mig och öka på chanserna att få ett jobb som jag faktiskt trivs på.

Jag kommer aldrig att kunna motivera valet ur ett ekonomiskt perspektiv. Förlorad inkomst och CSN-lån i tre år är svårt att komma ikapp när man är lika gammal som jag. Den förmodade löneökningen jag kan få, jämfört med mitt gamla jobb, är en droppe i havet (eller nja det lät lite lite, kanske en sjö trots allt). Jag har istället investerat i en framtida yrkeskarriär som jag förhoppningsvis kommer att må bra av.

Tiden vi får här på jorden vet vi väldigt lite om. Hur hemskt vore det inte att må dåligt i tio år för att man avskyr sitt jobb, bara för att trilla av pinn första dagen av FIRE för att man är utsliten både fysiskt och psykiskt. Nej, vi är allt värda mer än så. Jag är värd mer än så och jag är så glad att jag tillslut förstod det.

Poor content

Den nya veckan är redan slut. Typ. Jomenvafasen trevlig helg! En fredag går fort så jag tycker att vi unnar oss gå in i helgläge redan nu.

Jahaja, både mycket och lite har hänt sedan sist. Eftersom jag sällan skriver om politik i denna min lilla bubbla till blogg, så ska jag inte göra det nu heller. Istället berättar jag att jag ska på en intervju i nästa vecka och om allt verkar bra för båda parter, kan jag äntligen ha fått en LiA-plats. Jag ska inte ta ut något i förväg, men en positiv inställning kan inte skada.

Denna vecka inleddes med en ny kurs och den här gången är det företagsekonomi som står på schemat. Det var med skräckblandad förtjusning jag gick in i kursen men den hade en intressant twist, nämligen utifrån ett brottsutredande perspektiv. Då blir ju allt genast lite mer spännande.

Redovisningen om min första LiA-period gick bra, men det var lite panikartat när Zoom som inte använts på åtta veckor fick för sig att göra en uppdatering. Jag fick inte fram anteckningarna i rätt läge på min presentation och kunde inte med att vela för mycket med tekniken när det blev min tur, så jag fick köra utan den hjälpen. Lyckligtvis hade jag övat lite eftersom jag gjorde en variant på presentationen på min LiA-plats också.

Alltså! Vissa ord är jag så hjärtinnerligt trött på. Som till exempel LiA. Efter mars månad kommer jag aldrig någonsin säga eller skriva ordet igen. Någonsin.

Det ska bli så jäkla skönt att bli klar med utbildningen, känner jag. Känner inte ni det också? Att det ska bli så jäkla skönt att slippa läsa om den där jäkla utbildningen. 

Nå, med det sagt tror jag att jag lämnar över till natten. Så att fredagen kan göra sin grandiosa entré!

Sista veckan

Hur kul det än har varit att göra praktik, så är jag glad att det närmar sig slutet ändå. På torsdag gör jag min sista dag. Vi var en sväng till Värmland i helgen och då passade vi på att smita in på Wiksfors Bruk där jag plockade ihop en liten present till min handledare. Doftljus, te i lösvikt och lite choklad vackert inslaget i en slags cellofanpåse med presentsnören och grejer. Det blir bra det!

Jag har ännu inte fått napp inför min nästa praktikperiod, väntar fortfarande på svar från några. Jag vill inte ha för många ansökningar ute, ifall jag skulle bli tvungen att tacka nej. Lyxproblem och troligtvis fel inställning, borde väl snarare skicka ut allt jag kan. Bara det att det också är svårt att komma på relevanta arbetsplatser. Jag vet också att om det skulle knipa så kommer skolan att ordna en plats, men då blir det vad det blir. I tio veckor! Så gärna en rolig plats tack!

Jag funderade på huruvida jag skulle nämna det eller ej, det är nämligen bara i sin linda och måste godkännas på en högre nivå. Jo, jag blev ju så glad över nyheten så den vill jag inte bara hålla för mig själv. I fredags avslöjade HR-chefen att hon satt och skrev på en ny tjänst, som var tänkt för mig. Om jag ville ha den! Hon frågade lite vad jag tyckte och vi pratade lite om tjänsten, jag sa naturligtvis att jag definitivt var intresserad. Om jag får möjligheten att stanna på min nuvarande arbetsplats, i en ny roll som vi lägger upp tillsammans så gör jag helst det. 

Nu är det inte HR jag utbildat mig inom, men jag har ändå några kurser i bagaget med arbetsvetenskap. Hon tycker dessutom att det ska vara rätt person och rätt egenskaper som ska väga tyngst i en sådan roll, och arbetsrätt kan jag läsa in vad det lider för det var ett önskemål från hennes sida. Inga problem!

MEN! Detta är ännu inte godkänt på högre nivå, så jag vågar inte ropa hej ännu. Å andra sidan, den som tar ut glädjen i förskott får i bästa fall vara glad två gånger och i värsta fall bara en gång! ;-)

Avslutar med det bästa från boendet i Värmland i helgen, våra söta grannar som gick precis intill huset. De var väldigt sällskapliga. Kanske för att de visste att det stod ett äppleträd på gräsmattan, och visst bjöd jag dem på några äpplen. Sött ska sött ha!

Fina tjurar!

Ha en fantastisk vecka nu!

"Jag är för allmänbildad för På Spåret"

Ibland räcker det med en rubrik från Expressen för att få fart på smådjävlarna i fingertopparna. Redan här ska jag villigt erkänna att jag inte ens bemödade mig med att klicka på artikeln för att säkerställa att Leif GW Persson är precis så kaxig som rubriken vill göra gällande.

Det är väl mycket roligare att få raljera lite? För det ligger ju ändå i tiden, det att kasta en blick, förfasas och rasa i tablåerna? Eller kommentarsfälten för dem som fortfarande hänger där och tror att man fortfarande kan göra skillnad genom att skriva sitt hjärtas mening, bland troll som kallar sig både thepeacelover och Ewa B (vad som helst som inte skvallrar om deras verkliga politiska agenda).

Hoppsan, nu håller jag mig inte på spåret, som man skämtsamt skulle kunna säga här i väst. Jag har så att säga hamnat på ett sidospår eller rent av spårat ur helt. Vi skulle ju ha en raljering kring GW, inte diskutera nyttan med kommentarsfält. 

Jag vet inte vad ni tänker när ni läser rubriken på detta inlägg, som är nästan en kåpy-pejst från Expressen, men jag blir väldigt nyfiken på Leif GW Perssons definition på allmänbildning. Jag vill liksom få bekräftat att han vet att allmänbildning inte är samma sak som kriminologi. Att det innefattar kunskaper om sådant som han troligtvis inte (i offentlighetens ljus) skulle ta i med tång, eller kan han allt om till exempel Wahlgrens värld? 

Låt oss för skojs skull unna oss bilden av GW sittandes i sin TV-fåtölj i mörkgrönt manchestertyg, kluckande av välbehag när de tokroliga Pernilla och Bianca hittar på hyss eller famlande efter näsduken då någon sitter och vräker ut sin sorg över att vara missförstådd.

Förlåt, men även om GW har stenkoll på detta... skulle han svälja stoltheten och svara rätt på vilken färg Bianca hade på sina skor på Pernillas bröllop, eller skulle han medvetet svara fel för att behålla sin status i sina egna rum?

Är det kanske rent av där skon klämmer? Han kanske inte vågar ställa upp i På Spåret av rädsla för att avslöjas som vilken medelsvensson som helst? Ja, om han nu är så allmänbildad som rubriken antyder att han anser. För handen på hjärtat, vem fasen tackar nej till chansen att få vinna den där glänsande jordgloben om man tror att man har den minsta chans? När man dessutom låter förstå att det vore utklassning och vinsten given, ja då åker trovärdigheten ut genom fönstret lika fort som glasögonen far upp i pannan!

Nej, för bövelen Leif. Visa På Spåret-tittarna hur en räls ska läggas och tag plats! 

Ventilering

Som vanligt rids jag av prestationsdjävulen när tiden för en kurs börjar rinna ut, men jag har heller inte kommit så långt i mitt projekt som jag önskat. Det är nu egentligen ingen fara med det, det var uttalat att jag skulle göra så mycket jag hinner så tas arbetet över av min handledare på LiAn. När jag accepterade uppdraget hade jag av naturliga skäl ingen aning om hur omfattande det skulle vara, det lät stort men vad visste väl jag?

Det här blir en bra övning i att acceptera att jag inte är någon övermänniska, även om jag vet att jag skulle kunna ha kommit längre om:

1. yrkespersoner återkopplade till mig (jag får lära mig att vara mer på och skicka friendly reminders)

2. det hade funnits sekretessavtal, så att jag hade kunnat ta del av nödvändiga dokument istället för att snoka reda på andras och dra slutsatser och lägga pussel utifrån deras material.

Ett erbjudande jag fick tidigt var att fortsätta arbetet till våren och då i form av examensarbete. Det har jag nu nappat på och även fått det sista godkännandet från högre chefer på arbetsplatsen. Så även om jag tidvis känner att jag vill spy på mitt uppdrag, känner jag att jag ändå ska ro skiten i land. Ursäkta franskan!

Jag har ännu inte lyckats hitta en plats för min andra LiA-period. Jag sätter mitt hopp till större företag och då helst industrier. Det är dock inte helt lätt att hitta kontaktvägar, eller för all del verksamheter som är smidiga att ta sig till rent praktiskt. Jag har dragit mig lite för Göteborg, men börjar nu tänka om. Allt är ju relativt och det finns säkert många intressanta arbetsplatser som är värda att ta sig till. 

Min nuvarande handledare har sagt att jag gärna får göra min LiA2 hos dem också, men jag känner verkligen att jag vill prova något nytt och bredda mina arbetserfarenheter så mycket jag kan. Ska jag nu dessutom göra mitt examensarbete där, så blir det väldigt enahanda. Så... vad har Göteborg att erbjuda? Volvo, SKF. Och vips har en stund gått och jag har skickat en ansökan till hamnen. En kontakt har också lovat att röja väg in mot SKF. Håll era tummar och tår!

Nu kickar vi igång den här veckan! Tjoho!

Mot Sherwoodskogen!

Min ambition

När jag började blogga var jag helt säker på att jag skulle tillägna många inlägg till mitt läsande, men så har det inte blivit. Inte ett enda inlägg tror jag att jag har skrivit om böcker. Så dåligt av mig.

Innan vi börjar prata böcker vill jag förtydliga att när jag säger läsa, menar jag egentligen lyssna. Det är den enda bok-konsumtionen jag ägnar mig åt, och nej det är inte riktigt samma sak. Jag skulle mer än gärna krypa upp i en fåtölj och känna boksidorna mot mina fingertoppar, men det är dessvärre inte där jag befinner mig i livet just nu. Ska jag ha tillträde till böckernas förtrollade värld får det bli genom ett par hörlurar. Ljudböcker har sina fördelar också. Att lyssna på en författare som själv läser in sin egen bok är en höjdare, ett bra exempel på det är "Au revoir, Agneta" av Emma Hamberg. Boken är härlig som den är, men man blir lite extra glad av inläsningen.

Just nu lyssnar jag på "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk. Boken är helt fantastisk, men med Patricia Fjellgren som uppläsare smälter jag. Hennes dialekt är pricken över i:et i en handling som utspelar sig i våra norra delar av landet. 

Det finns också exempel på uppläsare som i det närmaste förstör en bok. Katarina Ewerlöf är en uppläsare som har en irriterande tendens att promenera mig på nerverna. Ja, jag inser att jag kanske trampar på ett stort antal tår nu, men det är så tydligt att hon tar sig själv på ett oerhört stort allvar. Har man arbetat på Dramaaaten ska det genomsyra allt som följer därefter, men jag betackar mig detta å det bestämda. Det är inte din bok, Katarina, så gör bara det du får betalt för och lämna lite tolkningsutrymme åt lyssnarna. Jag lyssnade nyligen på "Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf, vilken lästes in av kära Katarina. Hon bemödade sig inte ens att ta reda på hur man uttalar finskklingande namn, nej det är under hennes värdighet att googla. Istället  h a r k l a r  hon ur sig namnen, så att jag vill slita ut hörlurarna ur öronen och kasta dem i soporna. Det är en skymf! Varför höjs inga röster över denna förolämpning?

Förlåt, nu ska jag lugna mig och Hjortronmyren är jättebra. Även om lyssningen kräver lite tillvänjning... och, jag tycker faktiskt att Katarina kan vara bra också. Som i "De fenomenala fruntimren på Grand Hotel" av Ruth Kvarnström-Jones. Hon kanske ska hålla sig till Stockholmsmiljöer. 

MEN Lo Kauppi, don't get me started där. Jag har aldrig hört en människa vara så rasande tvärilsk en hel bok igenom. Från pärm till pärm och det spelar ingen roll vad hon läser, det kan vara en kärleksförklaring eller lekande kattungar. Man väljer hellre rotfyllning eller att bita sig i kinden på samma ställe flera gånger än den där mentala misshandeln. 

Som ni märker lyssnar jag just nu på mycket skönlitteratur och det är precis vad min hjärna behöver. Den behöver få sväva bort och bara åka med på chartrade resor in i vackra bladvändarvärldar. Har ni hört talas om biblioterapi? Om böckers läkande kraft, den upptäcktes redan under andra världskriget då man märkte att skadade soldater som läste hade en högre grad av tillfrisknande. Jag tror att det ligger något i det, men att det är en fördel om rätt bok ordineras. Hänsyn bör alltså tas till både läsare och tillstånd.

Vad har ni läst det senaste som lämnade avtryck? Något av Han Kang, kangske? 

Höst, häst, bäst!

Jag vet att många sörjer att hösten är här och till viss del kan jag förstå det, det mesta känns ju lite lättare på sommarhalvåret. Ändå kan jag tycka att hösten är en liten nystart. Naturen tar på sig pyjamasen och kryper till sängs. Lugnet sänker sig. Kanske inte i verkliga livet, men känslan. Ja, ni fattar säkert. 

Och färgerna. I år har vi fått behålla dem länge, inga stormar än så länge som tjuvar höstprakt.

Får jag presentera finaste hästen? Dryg som skam när kameran kommer fram. Detta var det enda där han såg någorlunda glad ut. Nu har vi bekantat oss med en av ridvägarna i närheten och vi fick till en riktigt härlig galopp. Det här kommer att bli hur bra som helst och ägaren verkar också vara väldigt bra och säger att hon känner sig helt trygg med mig. Så skönt, jag är så glad för det här.

Sedan vi sågs sist har jag blivit ett år klokare. Jag jobbar hårt på att bevisa att det går att lära gamla hundar att sitta, men sanningen är att tiden av studier börjar kännas av. Eller har mina egna krav på mig själv höjts? Eller är det den ovissa framtiden som frestar på? Eller en blandning?

Ha ett fint veckoslut, vänner!

Måste bara berätta

Trogna läsare kanske minns att jag haft en liten dröm om att hitta en medryttarhäst och nu har det hänt! Det känns nästan för bra för att vara sant, för det enda hon vill ha hjälp med är att rida en dag i veckan. Inget "jobb" alls. Dessutom vill hon inte ha betalt! Alltså, nyp mig! Och don't get me started om hästen. Vilken häst, han är en helt underbar och snäll häst på 163 cm mankhöjd. Lyhörd och lydig. Kanske lite åt det bekväma hållet, men inget som inte lite skänkel kan lösa. 

Tänk vad snabbt man tappar muskler också, jag har inte ridit på riktigt sedan i juni och nu fick jag rätt bra flås av det lilla vi red runt i paddocken. Toppenfin trav och även galoppen funkade bra, och den kommer nog att bli ännu bättre när vi lärt känna varandra lite bättre. Helt trafiksäker är han också. Jamen va? Vad är haken, liksom?

När jag ändå är igång med mina goda nyheter, kan jag passa på att berätta att jag fick full pott på min senaste avslutade kurs. Helt galet, för ämnet var långt ifrån min comfort zone. 

Jag har haft en period med halvdålig sömn, så jag håller mig kort idag. Önskar er en härlig vecka!

I mina trakter...

...har vi en katt som blivit rikskändis. Ni kanske har hört namnet Luffar-Lasse? Ni kanske rent av är en av de 90000 medlemmar som är med i hans facebookgrupp? För en sådan finns och där lägger man gärna upp bilder på om man haft turen att träffa på honom. Har man riktig tur kan man också få äran att köra hem Lasse. Vad är då grejen med Luffar-Lasse?

I ärlighetens namn har jag inte full koll, men jag hörde talas om honom första gången för något år sedan. Eller två? Luffar-Lasse är en röd katt som bor en liten bit från ett köpcentrum och varje dag tar han sig en promenad ner till köpcentrat, närmare bestämt till parkeringen utanför EKO. När han sedan vill hem igen väljer han ut en bil som han hoppar in och lägger sig tillrätta i. 

Vill man läsa mer om Lasse kan man klicka på länken som leder till en artikel från i maj: 

https://www.hemhyra.se/nyheter/kandiskatten-luffar-lasse-forenar-tiotusentals-manniskor-han-sprider-sa-mycket-gladje/

I helgen har det varit en maratonsändning på SVT om Luffar-Lasse där man har fått följa med på hans äventyr. Jag har själv inte sett det, men gissar att det går att titta när man hinner på play.

Vad är det då som gör att en liten kisse kan bli du med en hel nation? Om jag ska gissa så skulle jag säga att i tider som kantas av oro och ständig negativ nyhetsrapportering, så behöver vi lite fluff i våra liv. Något mjukt och tryggt, något som förenar och engagerar. Jag tror att det är lite samma fenomen som slow-tv i allmänhet och Den stora älgvandringen i synnerhet.

Det blir en form av verklighetsflykt och avkoppling. Lite som med böcker. När jag är stressad tycker jag att det är jätteskönt att lyssna på feelgood. Det känns tryggt att veta att det kommer att sluta bra och det kräver inte särskilt mycket av en att lyssna på den genren. Jag får komma in i en värld som inte handlar om grupparbeten och inlämningar, krig och smutskastningskampanjer, dyrt Bregott och vässade cv:n. 

Jag tror att det är väldigt viktigt att hitta sitt sätt att koppla bort omvärlden ibland, om så bara för en halvtimma. Alla behöver återhämtning och alla har naturligtvis olika sätt att göra det på. Katt-tv är inte för alla! 

Ha en fin vecka och glöm inte att pausa vardagen ibland!

Nytt liv i minnen?

Kaffet har precis puttrat färdigt och hällts upp i min kaffekopp som jag fick efter mormor. Varje gång vi var och fikade skulle vi ha just dessa koppar, för att jag vid något tillfälle nämnt att jag tyckte om dem. När de dukades fram sa hon alltid: "Dem ska du ha sedan." Sedan var ett ord som vi inte definierade närmare, men båda visste innebörden av. Nu är det sedan och jag har bytt ut min William Morris-kaffemugg mot mormors Anemon från Rörstrand.

Jag tänkte faktiskt så sent som igår en tanke som känns lite... jag vet inte vilket ord jag vill använda här, men komplex? Knivig? Ja, det spelar ingen större roll men jag ville belysa att det inte var svart eller vitt, innan jag presenterar tanken för er. Nämligen att det är som det ska vara med att mormor och morfar är borta nu. Som barn är det en fasansfull tanke att ens snudda vid, för att inte tala om att föreställa sig att ens förälder skulle dö. Då tänkte jag i nästa sekund att jag också lika gärna kunde dö. Min mamma var ju mitt allt.

Tänk hur perspektiven ändras med åldern. Nu sitter jag och är tacksam över att ha haft världens bästa morföräldrar, men är också tillfreds med att de är borta. För man önskar ju ändå värdiga liv för dem man älskar. Jag tänker att nu får de det i mina minnen. Blöjor, stomi och sjuksängar är borta nu. Bojorna har lyfts och jag vet inte var de befinner sig just nu, men hos mig finns de alltid i mina tankar och minnen. Där får de liv igen.

Jag ska jobba hemma idag och jag har också två barn hemma. Ett är sjukt och ett ska tydligen ha inställda lektioner idag. Hur det är med just den saken låter jag bero. Inte bara är hon myndig, hon är dessutom väldigt klok och jag litar på att hon gör genomtänkta bedömningar. Gott så!

Jag håller för fullt på med min LiA och har en superhärlig handledare. Vi är ganska lika på många sätt och det känns väldigt bra. Det som känns lite konstigt är att det är hög tid för mig att börja söka efter nästa LiA-plats. Efter nyår är det dags igen. Frågan som dyker upp är huruvida jag ska söka till samma ställen som förra gången. Hur tjatig låter jag inte då? Men jag tycker att det är svårt att komma på arbetsplatser att söka LiA på. Det ska ju helst vara både geografiskt nära, inom rätt område och intressant. Äh, jag får sätta mig och göra en ny lista. 

Hösten är här och bjuder på det mest fantastiska väder. Sol och värme, uppiffat med gulnande löv och hög luft. Jag njuter i fulla drag. Naturligtvis är det underbart med sommar, men jag känner mig färdig med den nu. Nu vänder vi blad och går vidare. 

Ha en fin fortsättning på veckan!

Nytta och nöje

Jag började skriva ett inlägg den 4 september, men det blev inte mer än fyra meningar. De var dessutom inte ens något att ha. Här kommer nu istället en liten uppdatering som ni inte ens visste att ni väntat på! ;-)

Förutom mina egna två datorer inhyser jag nu två jobbdatorer, en från varje jobb. Gamla jobbet och min LiA-plats där jag gjorde min första dag igår. Det var jätteroligt och jag blev genast inkastad i mötesschemat. Två stycken hann vi med varav ett var med den lokala tidningen inför ett kommande event. Jodå, jag fick allt med några inpass jag också och min handledare verkade nöjd med att jag vågat delta.

Jag har fått väldigt fria tyglar och ett helt eget projekt som jag ska dra igång, samt några mindre sidoaktiviteter och det ska bli så roligt. Lite läskigt, för jag kan inte låta bli att undra om det här huvudprojektet är av en lite känslig natur då det berör hela organisationen. Kanske en bra sak att lämpa över på en LiA-elev som trots allt bara är där tillfälligt? Fast jag har naturligtvis inte mandat att fatta beslut, jag ska bara ta fram dem och sedan är det min handledares ansvar.

Arbetsupplägget väljer jag själv och jag kan sitta hemma mycket om jag vill. Idag sitter jag hemma. Jag passar på eftersom min handledare ska jobba hemifrån idag. Det passade mig utmärkt för jag tycker att det är lite svårt att fokusera i ett öppet kontorslandskap när jag ska läsa på och lära mig någonting. Att göra uppgifter och aktivt arbeta med något är kanske annorlunda, men jag passar på att ta den här dagen hemma och fortsätta att göra research i lugn och ro. Det var mycket intryck igår och jag var helt slut när jag kom hem. Jag sov som en stock inatt.

Oftast arbetar jag på mitt gamla jobb på fredagar nuförtiden, men den här veckan ändrade jag till onsdag för att det händer en stor grej på min LiA-plats på fredag som jag inte vill missa. Bra tillfälle att knyta kontakter. På mitt gamla jobb har det kört ihop sig rejält på personalfronten och jag som skulle få börja hoppa in på HR om ett par veckor, vet nu inte hur det kommer att bli med det. Min chef har blivit satt på pottkanten och behöver nu göra något åt situationen och det snabbt. Jag hoppas att det innebär någon form av nyrekrytering, för då skulle hon kunna släppa mig. Men jag har även hört det viskas om en lösning som känns minst sagt svajig. 

Nu lämnar jag jobbet för en stund och tänkte berätta att jag faktiskt roar mig emellanåt också. Förra helgen var vi på en flygdag och fick se både Tunnan och JAS 39 Gripen i full action. Jag blir löjligt knäsvag av sådant, det är bara att erkänna. Så häftigt! 

I helgen som vi precis lämnat bakom oss var vi på Bondens dag, ett helt underbart evenemang som haft uppehåll i några men nu äntligen är tillbaka. Där kan man titta på gamla maskiner från sekelskiftet, traktorer i alla tänkbara (och otänkbara) former och åldrar, kallblodsutställning, parader med nämnda traktorer, parader med hästar med jordbruksmaskiner, trialuppvisning, hemvärnets musikkår, marknad, utställare, glass- och korvstånd och pedagogiskt djurmys för barn med getter och kaniner. Ja, detta är bara ett axplock av allt som kan upplevas där. Har ni vägarna förbi och kan tänka er att avvara en tvåhundring, så rekommenderar jag detta å det varmaste! Lägg in det redan nu i era kalendrar inför nästa år, första helgen i september.

Med detta tackar jag för nu. Det är snart dags att slå upp locket på nästa dator, men först: Frukost!

Ha en fin dag!

  

Kapital kan vara livsavgörande

Det här inlägget kommer att handla om varför det är så viktigt att ha en buffert för oförutsedda situationer. Jag kommer också ge ett exempel från en period i mitt liv, som faktiskt får räknas till en av de svåraste och som blev en verklig ögonöppnare.

Jag vill egentligen skriva att jag var ung, men när jag tänker efter var jag faktiskt 27-28 år någonting. Inte särskilt ung med andra ord och jag skäms nästan över att inte ha haft bättre förstånd vid den åldern. Jag arbetade heltid och bodde sedan ett drygt år tillbaka i ett stort hus på landet med mina två barn och deras pappa. Huset hade vi köpt med lånade medel, till och med handpenningen hade vi lånat av mina morföräldrar. Upp över öronen skuldsatta på grund av huset och dessutom hade vi två bilar på avbetalning.

Ekonomiskt gick det runt, vi arbetade ju. Om det blev pengar över när slutet av månaden närmade sig började de bränna i fickan och spenderades därför på något meningslöst. Kläder, inredning, ja vad som helst. Inte något sparande dock. Inte en krona lade jag på sparande. Vi hade ju våra inkomster och pensionen gick inte ens att skönja vid horisonten.

Så kom då dagen när jag kände att det inte fungerade längre, förhållandet med barnens pappa. Jag hade försökt, han hade försökt och jag hade försökt ännu mer tills jag var mentalt utsjasad. Jag levde inte, jag försökte hålla mig vid liv. När jag insåg det blev det tydligt att jag måste ut ur det här.  

Jag trodde att det svåraste skulle bli att få tag i en lägenhet, men det gick ganska fort faktiskt. Så jag flyttade. Väl i lägenheten insåg jag att jag nu satt med dubbla hyror, för jag kunde ju inte lämna honom med kostanden för hela huset själv. Jag skaffade två kreditkort ganska omgående, ett på min vanliga bank och ett på ICA-banken. Det tog emot naturligtvis, bara tanken på att handla på kredit tog emot men nu hade jag ju barnen att tänka på. Förresten var det bara i reserv, ifall skiten skulle träffa fläkten. Intressant ändå, att överbelåna sig för ett hus var inga problem men att köpa fiskbullar på krita var ett stort NO-NO!

Det svåraste var att sälja huset. Det visade sig att det tydligen inte bara var att sälja för att man kände för det. Vi kunde inte heller gå ner i pris för att locka spekulanter, då skulle vi ju bli sittande med en skuld på ett hus vi inte ens hade kvar. Vi behövde sälja för samma pris som vi köpt för.

När jag tänker tillbaka kan jag inte med säkerhet säga hur lång tid det hann att gå innan det tillslut dök upp en spekulant. Det kändes som en evighet och jag hade börjat fundera på hur länge jag skulle klara av att betala både hus och lägenhet. Vad skulle hända när det inte gick längre? Skulle jag bli tvungen att säga upp lägenheten och flytta tillbaka till huset? Vänta nu, var det det här som kallades för kvinnofälla? Jag kan inte skilja mig eftersom jag inte har råd.

Spekulanten drog sig ur i sista stund, fick väl inte sålt sitt hus kanske. Jag minns inte. Jag minns att jag sjönk ner i ett bottenlöst mörker. Jag undrade hur livet kunde vara så grymt. Varför? Vad hade jag gjort? Jag hade bara försökt överleva. Var det fel?

För att köpa lite tid gick jag till barnens pappa och med mössan i hand förklarade jag att jag hade svårt att betala hela min hyra och halva hans. Kunde vi få till någon kompromiss, kanske att jag hjälpte till med driftkostnaden bara? Annars fanns risken att jag skulle bli tvungen att flytta tillbaka, och det ville väl inte han heller? Nej, det ville han inte. Så jag fick till mitt livs första förhandling och den sved. 

När så ännu en spekulant dök upp, vågade jag knappt andas av rädsla för att affären skulle gå om intet. Jag gick till och med så långt att jag började ha en dialog med ett högre väsen. Vem vet jag inte och om det var en bidragande orsak vet bara stjärnorna, men huset bytte ägare. Luften fylldes plötsligt med syre och tunneln tog slut. Jag var fri!

Jag har nu präntat in i mina barn att spara gör man! Från första intjänade krona börjar man spara. Man vet aldrig vad livet för med sig, men man får bättre förutsättningar att klara av det om man har en buffert. Jag vet inte vad som hade hänt om vi inte hade lyckats få sålt huset där och då. Det enda jag vet är att jag aldrig mer kommer att låta mitt öde bestämmas av faktorer som jag inte har någon kontroll över. 

Jag bestämmer själv över mitt liv!

 

Hög på livet

Vilken vecka det har varit, jag är så uppfylld av positiv energi nu. Måndag och tisdag var nog hyfsat vanliga ändå, men i onsdags var det ledningsgruppsmöte och en punkt på schemat var att hälsa på nya klassen som startar sin utbildning nu. För min del var det också första mötet som jag var med på fysiskt, annars har jag deltagit via Teams vilket funkar men blir lite platt. Så det var redan där lite pirrigt att träffa alla, men väldigt trevligt. Jag hade förberett lite som jag skulle säga inför nya klassen och tyckte nog att jag inte var så farligt nervös. Dessvärre blev jag sista talare och hann under de andras presentationer bygga upp en nervositet som heter duga. Jag tyckte att det gick rätt bra ändå, men efteråt började jag tvivla allt mer. Jag kanske skulle ha sagt ditten och fick jag med datten? Var studiesamordnaren nöjd med det jag fått med eller tyckte hon att jag borde pratat mer om något? 

På vägen hem hade jag nästan accepterat att mitt anförande nog inte var så mycket att hänga i granen, men jag försökte att inte vara för hård mot mig själv. Dagen efter hörde studiesamordnaren av sig för att boka in en tid att diskutera en viss fråga och då passade jag på att ursäkta mig lite och hoppades att jag inte svävat ut alldeles. Samt att jag nästan hade lite minnesluckor från den stunden. Min studiesamordnare är världens goaste och snällaste och svarade att hon tyckte att jag varit briljant. Samt att två i ledningsgruppen hade höjt mig till skyarna, så hon tyckte att jag skulle sträcka på mig. Jag blev så lycklig!

På onsdagskvällen var det också dags för mitt första yoga-pass och det var verkligen en härlig upplevelse. Ja, jag var nog den minst viga personen i rummet men det spelade ingen roll. Man fick göra efter bästa förmåga och det var så avslappnande och fint. Jag ser fram emot nästa tillfälle.

På torsdagen var det dags för AW med ett kompisgäng, så jag åkte ner till Göteborg för andra gången den här veckan och sammanstrålade med vännerna på Hotell Eggers där jag bokat bord åt oss. Det är andra gången vi ses där, det är väldigt mysigt samtidigt som det är god mat och nära till stationen. Win-win-win. Och vin! ;-) Fast inte så mycket, för dagen därpå var det ju fredag och min första dag på HR! Den här specifika vänskapskonstellationen är lite speciell, för den både ger och tar energi. Men det är alltid härligt att träffas och vi har ett stort utbyte av varandra. 

Jag tror att det som är lite påfrestande för min del är att de alla tar så mycket plats. Det pratas i munnen på varandra och skrattas (jätte-)högt, så jag får liksom lägga mig på en samtalsnivå som jag inte är helt bekväm med för att ens få en syl i vädret. Det här tror jag är väldigt nyttigt för mig för vanligtvis blir jag tyst vid sådana tillfällen, men här får jag träna på att ta för mig och att ta plats. Så ja, det är lite påfrestande samtidigt som jag lär mig och jag märker att de uppskattar mina inpass. Det är dessutom väldigt fina och varma kvinnor. 

Alltså det tog lite stopp här nu, för jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja. Fredag och HR alltså. Jag fick en hel drös uppgifter som chefen ville att jag skulle sätta mig in i. Note to self: Om jag någon gång ska gå igenom arbetsuppgifter med någon, så ska jag först fråga om hen vill hämta en kopp kaffe. Speciellt om klockan är 07:00 på morgonen! Nåväl, jag visste att jag skulle få sköta mig själv resten av dagen och skulle därmed kunna hämta hur mycket kaffe som helst. Tiden bara sprang iväg, vips var det frukost, vips var det lunch, vips var det möte och vips var dagen slut. Jag har aldrig varit med om en så härlig arbetsdag och jag fick en massa uträttat dessutom. 

Kollegorna kom allteftersom och hälsade mig glatt välkommen och jag blev väldigt väl emottagen. Jag känner alla sedan tidigare, men vi har aldrig arbetat i samma hus. Nu hoppas jag bara att jag ska bli så oumbärlig för chefen att hon inte bara vill ha mig till låns... Håll tummarna ni också!

Hacken i skivan

Milstolparna. 

Ärren. Stukningarna. Näsbrännorna. 

Det som formar oss genom livet, blandat med arv och miljö. 

"Måste du fråga så mycket hela tiden?" - Lärare i tvåan på lågstadiet när jag skulle spela ett pedagogiskt enpersons-spel som det gick så lång tid mellan gångerna, att jag inte riktigt mindes de krångliga reglerna. 

 

Inte mycket att haka upp sig på, tycker ni, men en av de saker jag var mest rädd för var att vara till besvär. Nu fick jag veta att jag var det. Ja, att jag faktiskt hade varit det under en längre tid tydligen. Kanske hela min skoltid. Kanske hela mitt liv. Alla kanske tyckte att jag var jättejobbig, fast ingen hade sagt något förrän nu. Jag var inte medveten om att jag ställde mycket frågor, men fröken hade låtit väldigt uppgiven och irriterad.

På varje kvartsamtal (numera utvecklingssamtal) under resten av min tid i grundskolan, fick jag och min mamma höra att jag var så tyst i klassen. Jag fick gärna försöka ta mer plats på lektionerna, inte vara rädd för att räcka upp handen. 

"Din rumpa guppar när du springer." - Kille i klassen på gympan i åttonde klass. Jag hade på mig ett par nya rosa cykelbyxor (korta tights) och sprang framför killen. Hade jag en stor rumpa? Jaha, då kan jag lika gärna dö. Varför hade jag envisats med att önska mig rosa cykelbyxor? Hädanefter önskade jag mig aldrig mer rosa cykelbyxor, utan långa t-shirts som gick ner över rumpan. Jag visade mig inte utanför huset, utan ett överplagg som gick ner över min rumpa. Resten av högstadiet och halva gymnasiet.

"Jag skulle älska dig ännu mer om du hade bara liiite större bröst." - Den första stadiga pojkvännen som sagt de magiska orden. Ord som jag aldrig fått höra innan, inte av någon. (Samma ord som jag varit så noga, så noga med att säga till mina barn från dagen de föddes.) Ord som i sin frånvaro förvandlats till något så ouppnåeligt, att när någon väl yttrade dem så förvandlades jag i min tur till en hundvalp. Som ännu mer än innan vill behaga sin husse. Men jag var bara 16 år och hade inga pengar att gå till kirurgen för. Så jag fick bara hoppas att han skulle vilja behålla mig, försöka kompensera mina brister.

Tänk vilken makt ord kan ha. På de flesta personer skulle orden kanske ha runnit av som vatten på en gås, men av någon anledning har min självkänsla alltid varit obefintlig. Jag kan verkligen inte förstå varför, jag har rannsakat mig själv, försökt gå tillbaka så långt jag kan i mina tidigaste år utan att hitta en förklaring. Jag har en teori, som jag delvis har fått bekräftat och det är att man kan ärva trauma. Genom att DNA-strängen påverkas hos den traumatiserade och att den nya DNA 2.0 är den som går vidare till nästa generation. 

Jag vet att jag har fått höra långt mycket mer fina saker än elaka saker från andra människor, men som de flesta också vet är det de elaka som fastnar. Som blir vår sanning. De elaka orden definierar oss och visar oss vår plats.

Det är inte sällan jag hör människor som längtar tillbaka till sin ungdoms dagars forna glans, men jag säger bara att fasen va skönt det är att bli äldre och hitta alla de saknade pusselbitarna. Att få se bilden av mig själv växa fram och att faktiskt tycka om vad jag ser. 

Under gymnasiet och en bra tid efteråt provade jag en ny devis. "Fake it 'til You make it!" Jag visste nu att mitt utseende (trots allt, tydligen) kunde hjälpa mig att lura min omgivning. Jag gick ut ofta och festade mycket. Jag låtsades vara självsäker, jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Mitt självförtroende växte allt eftersom jag märkte att folk drogs till mig. Jag blev någon utåt, men himmel vad vilsen jag var. Däremot kanske ni läste precis att jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Faktiskt ganska svårt att fejka och när jag väl insett det, att det var något som jag var bra på då började det lossna. Min första pusselbit, jag hade hittat den. Den var min och det var jag. 

Hacken i skivan, min traumatiserade genuppsättning och resan som är livet har format mig. Alla har sina utmaningar och vi hamnar på olika vägar i vår kamp att hitta rätt, men det är inte bara av ondo. Jag tycker själv att jag har många bra egenskaper som bidrar till värdeskapande, både för mig själv och andra. Om jag hade fått allt serverat på silverfat är jag säker på att jag inte hade skapat lika mycket värde, åtminstone inte av det som verkligen räknas. 

Tillägg: Jag skriver inte detta för att få medömkan, utan för att jag vet att det finns fler vilsna själar därute! 💖

Plocka upp tråden!

Tack, det gör jag så gärna!

Allt för mycket vatten har passerat under broarna sedan jag skrev sist. Ändå tycks ingenting av vikt ha hänt. Tragiskt? Eller bara skönt? Sistnämnda naturligtvis, men jag har längtat efter att känna orken räcka till för en uppdatering här. Nu är jag förvisso trött, men Bruce sjunger och jag har fått lite Riesling i mitt glas, grillen är tänd och mellan skurarna försöker solen trycka sig igenom det mörka molnlagret. Livet känns rätt hyfsat med andra ord. 

Jag har också precis nu landat efter årets avslutade sommarjobb och på måndag börjar skolan igen. Det ser jag verkligen fram emot och jag känner att jag blir mer och mer otålig att sätta tänderna i framtiden. Vad kommer hända? Var kommer jag hamna? Eller kanske blir det som jag alltmer börjar misstänka, att jag kommer stanna kvar på min arbetsplats i en ny roll. 

Så ridningen är lite satt på paus för tillfället, men gissa vad jag ska ge mig i kast med nu istället? Jag har skrivit in mig på en yoga-kurs. Bara 4 tillfällen som börjar senare i augusti, men kanske det ger mersmak. Smidig är nu inte mitt signum (inte sedan jag gick i 4:an i alla fall, då jag faktiskt var snabbast i klassen) och för att inte göra bort mig alldeles på yogan tänkte jag tjuvstarta lite med hjälp av Youtube.  

Så jag rullade ut min tio år gamla och nästan helt oanvända yogamatta och började med ett par övningar. Och började må SÅ illa! Det var helt oväntat och jag kände mig rent ynklig. Jag gjorde någon övning till efter det, men nöjde mig snart. Illamåendet hängde i resten av kvällen och tillslut googlade jag yoga och illamående och det visade sig vara väldigt vanligt att man mår illa som nybörjare. VARFÖR har ingen sagt det? Varför har jag inte ramlat över den informationen förut? Och varför blir det så? Sjösjuka? Nästa gång jag provade kände jag dock ingenting, så förhoppningsvis har jag kommit över den tröskeln nu. I helgen ska jag ge mig på ett lite längre pass, så håll tummarna.

Jomen just det, apropå hästlivet. Trogna läsare kanske minns att jag var och provred som medryttare för en tjej som hade en häst som var lite ovillig att galoppera. Det var flera som skulle provrida och det slutade med att hon valde en annan. Men! Hon hörde av sig för en dryg vecka sedan och meddelade att hästen skulle vara ledig en dag i veckan frampå, om jag fortfarande var intresserad. Och visst var jag intresserad, men samtidigt ville hon ha 700 kr/ mån. Det som avgjorde i mitt beslut att faktiskt avböja, var just dessa två faktorer. Ska jag betala den summan, vill jag också ha möjligheten att galoppera. Som engagerad hästmänniska kanske man tycker att mitt resonemang är naivt och barnsligt, för visst kanske vi hade kunnat lära oss att galoppera ihop. Samtidigt känner jag kanske att jag inte vill börja i en sådan uppförsbacke. Mitt hästliv kanske inte börjar riktigt ännu, utan förhoppningsvis när jag har mer tid och ork. Och pengar?!

Jag har en massa bilder på dahlior som jag först tänkte lägga ut, men de kan få lite utrymme vid ett annat tillfälle. Istället bjuder jag på en tjur som svalkar sig i älven och passar på att äta lite vass samtidigt. En av förmånerna med min arbetsplats är närheten till naturen och på lunchen tar jag ofta en promenad och tittar till den.

Med det tackar jag för uppmärksamheten för ikväll.

Ha en fin helg!

Cirklar

Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Sitter och klipper med ögonlocken. Morgonstund har guld i mun, ni vet, och jag sitter här helt frivilligt. Jag skulle kunna gå och lägga mig och njuta av sovmorgon i några dagar till. För att sedan gå upp igen och känna mig stressad över att halva dagen har gått. Har ni tänkt på att det inte går att säga så, alltså "halva dagen har gått" utan att känna sig som en mossig och betydligt äldre släkting? 

Apropå den tid som flytt så var jag nyss ute med soporna och då var det nästan lite höstigt i luften. En sådan där sensommarmorgon där luften skvallrar om att det kommer bli ännu en varm och solig dag. Jag blev lite sentimental och slungades tillbaka till barndomen. Minns hur jag i lågstadiet traskade till skolan första dagen efter sommarlovet med ett litet pirr i magen och en ny ryggsäck skumpandes mot ryggen. I den låg alltid ett för året nytt pennfodral med nya pennor, suddgummi, pennvässare och en liten linjal. Och bänkpapper som matchar pennfodralet, ofta inspirerat av den senaste Disney-filmen. Eller hästar. Eller hundar.

Trots att jag var förväntansfull inför vad den första skoldagen skulle bära med sig, kunde jag aldrig låta bli att längta mig bort. Om jag såg en ko eller en fjäril på vägen till skolan, önskade jag nästan alltid att jag var en av dem. Fri. Inga måsten. (Det händer fortfarande faktiskt, även om jag nu vet att kon lever på utmätt tid och fjärilen likaså. Fast det gör ju jag också.)

Snart kommer andra barn att traska förbi mitt hus, på väg till sin första skoldag efter sommarlovet. Barn som är spända på att få veta vem deras bänkkamrat kommer att bli, kanske få ett leende från fröken och prata om sommarlovet med kompisarna på rasten. Kanske börjar det någon ny i klassen till och med?

Det är lätt att bli filosofisk när minnena knackar på. Varje år kommer det nya barn, jag var ett av dem. Världen var så stor, att det bara kunde vara den som fick plats. Att tänka att varje barn hade en lika stor värld var hisnande. Alla gör samma resa. Första skoldagen. Första kärleken. Första bråket med bästisen. Alla ska gå igenom exakt samma sak, lära sig precis samma saker. Lustigt ändå att vi kan bli så olika som individer i slutändan.

Apropå filosoferande. Häromdagen hade jag en snudd på religiös upplevelse, som involverade häst, hav, sol och inte minst vänskap. Det var nämligen då som jag var på turridning på islandshäst med en vän. Vilken fantastisk dag det blev. Min häst var lite snål med tölten, men ibland fick vi till det. Fast oftast blev det någon slags blandning mellan trav och tölt. På några sträckor galopperade vi. Lite bad med hästarna blev det också, så himla mysigt. Japp, det här ska jag leva på ett tag nu!

Fikapaus efter badet

Sista dagen i juli och livet snurrar på, ha en fin onsdag!

Rapport

Klockan är 10 på förmiddagen och grannen har precis dragit igång sin gräsklippare. En annan granne en bit bort har dragit igång projekt Klä in lagårdsgaveln med plåtfasad. Ännu en granne har dragit igång en vinkelslip. Jag har precis dragit igång min lördag och tänkte sitta och lyssna på lugnet, men så blev det nu inte. 

Sommaren är en hektisk tid, allra helst semestern. Så lite tid, så mycket projekt. Tråkigast är det väl när ens projekt är väderberoende - tänk måla fasaden. Det har varit vårat sommarprojekt, eller ja, det skulle ha varit det om bara vädret hade varit lite stadigare. De få fina dagar som varit har vi faktiskt prioriterat att göra roligare saker på. Som att prova en ny vandringsled. Strosa längs havskanten. Besöka slussarna och äta räkmacka på slusscaféet. 

I hopp om att säkra lite soltimmar, bokade vi en tripp till Karlstad - solstaden, ni vet. Vi tog tåget och det var verkligen smidigt. Boendet förlades till Stadshotellet och det var riktigt fint. Två nätter vilket innebar att vi hade en heldag i soliga Karlstad. Gissa vilken?! Jo, den med dagsregn! Det var några timmar på förmiddagen som det inte öste ner. Lite antiklimax faktiskt, men eftersom vi planerat ett besök på Lars Lerins Sandgrund så passade det ganska bra ändå. Lite sol fick vi trots allt, både på eftermiddagen när vi kom och på förmiddagen när vi skulle åka. 

Den fina stenbron i Karlstad.

Dottern + Avanza = sant

Så kom den stora dagen. Dagen då dottern skapade ett eget konto på Avanza och satte in en slant att handla för. Jag som antagligen längtat ännu mer efter den här dagen, fick plötsligt en släng av prestationsångest. Så många gånger har jag tänkt att när hon öppnar ett konto, så ska jag presentera ett smörgåsbord av möjligheter. 

Ska vi istället vara lite realistiska, så kan vi konstatera att det min dotter behöver är något som sköter sig själv. Inte en massa handplockade aktier. För handen på hjärtat, om jag själv inte ens presterar särskilt mycket bättre än index, hur kan jag då inbilla mig att jag är rätt person att ge tips på kanonaktier? Hon är dessutom inte överdrivet exalterad över tanken på att lägga tid på att läsa in sig och följa ett gäng specifika bolag. Därför har hon istället börjat köpa lite fonder av olika slag som kan ligga och gotta till sig. 

Tänk om mina föräldrar hade gjort samma sak för mig. Å andra sidan hur kan man lära sitt barn något man själv inte ens är medveten om? Eller åtminstone något man inte tror sig om att kunna. Ja, det var knöligare förr. Det var text-tv, tidningar och bankbesök. Dyra avgifter kanske. Idag lägger vi en order med ett klick. Vi kan fatta beslut om att sälja ena minuten, för att ha en genomförd transaktion i nästa. 

Min mormor och morfar hade aktier. Tänk om jag hade fått vara med när morfar satt och läste på text-tv, höra honom resonera. Förklara. Berätta. Det kanske kunde ha räckt att bara visa den världen, göra mig medveten om att den fanns och att den inte var farlig.

Jag ska väl inte vara alltför hård, alla föräldrar tänker säkert att de skickar med barnen de bästa förutsättningarna. Jag har fått en massa bra saker att ha livets ryggsäck. Hyfsat sunt förnuft, till exempel. Bra värderingar, tycker ju jag då. Mjuka värden, sådant som inte gör något väsen av sig. Sådant som andra i ens omgivning däremot märker av Big Time, om det skulle saknas... ;-)

Så varsågoda, hälsar mina föräldrar!

Semester och lite ny tjänst...

Det går bra nu! På måndag börjar mina fyra veckor av ledighet och det ska bli så skönt. Något som däremot känns lite märkligt är att dottern kommer att gå upp tidigt för att åka till mitt jobb och jobba. Hon har redan hunnit jobba ett par veckor, så att arbeta på samma arbetsplats har jag nästan vant mig vid. Hon smälter in väldigt fint på min förra avdelning och trivs som fisken i vattnet med kollegorna. Så härligt att se! Men nu ska alltså jag ligga och dra mig i sängen medan hon ställer klockan, fixar sina frukostmackor och kör iväg till jobbet. 

Apropå jobbet, så har jag nu haft en liten för-avstämning med HR-chefen för att luska lite i vad hon tänkt sig för arbetsuppgifter till mig. Det blev ett väldigt trevligt och intressant samtal. Det brukar det i och för sig bli för vi kommer bra överens, men nu har jag alltså fått veta mer om mitt framtida inhopp på HR. Det händer verkligen mycket där nu och det ska bli spännande. Det som jag blev gladast över var dock att jag skulle få agera bollplank, alltså stöta och blöta lite kluriga frågor med henne. Jag älskar sånt och det visar ju att hon kanske har ett visst förtroende för mig. 

Mitt eget sommarjobb har flutit på bra, jag hann inte tröttna innan jag gick på semester (bara nästan). Vilket är skönt eftersom jag ska tillbaka en vecka till efteråt och sedan gästspela lite sporadiskt kommande läsår. Anledningen till att jag unnar mig fyra veckors semester är att jag har min lilla buffert som jag kan norpa lite av. Det är nu bara ett år kvar av mina studier och jag har gett mig den på att jag kommer att landa en bra tjänst innan nästa sommar. Kaxigt? Kanske, men ett mål är bra att ha!

Det var längesedan jag skrev något om min framtidsportfölj. Det finns tyvärr inte så mycket att rapportera eftersom jag inte har möjlighet att nyspara som jag gjorde när jag arbetade. Jag kan ändå berätta att jag gör mina månatliga avstämningar och sakta men säkert växer det. Det visar ju att tiden är en faktor som spelar stor roll, åtminstone om man har ett hyfsat startkapital. Jag längtar dock som en galen efter att få börja mata portföljen med nya regelbundna insättningar. Snart, snart.... 

Har ni känt att linden blommar (åtminstone i denna zon)? Finns det en ljuvligare doft än lind? Snart är blomdofternas tid förbi, så passa på att njuta av det som ännu finns kvar! 

Var ska jag börja...?

Över två veckors radiotystnad, eller bloggtystnad kanske vi ska kalla det, från min sida. Jag har verkligen längtat efter att få sätta mig i lugn och ro och knåpa ihop ett inlägg. Lugn och ro har dock varit ett avlägset tillstånd. Det har varit intensiva veckor med inlämningar, tentor, resande och sommarjobb.

Jag har funderat lite över vad jag ska skriva. Det mest naturliga vore väl en rapport från Londonresan eftersom det är det största som ägt rum under dessa veckor. Samtidigt är jag lite trött på att återge resedetaljer och jag tror inte att ni har så stor behållning av det heller. Så. Det var en mycket lyckad resa och vi har fått med oss en massa nya minnen tillbaka. Alla har ätit minst en Fish'n'chips, vi har sett Big Ben, åkt dubbeldäckare och båt på Themsen. Typ så! Och jag har fått prata engelska, med en (i mina partiska öron) perfekt brittisk accent. 😉

Borta bra men hemma bäst. Här hemma är jag mitt uppe i sommarjobb på mitt gamla vanliga jobb. Det känns ändå helt okej, nästan lite roligt att vara tillbaka. Det beror nog högst troligt på att jag bara är inne och gästspelar några veckor. 

I ett tidigare inlägg spekulerade jag i huruvida min arbetsplats skulle vilja bli av med mig eller ej i nya VDns besparingsiver. Jag har nog fått ett svar på det nu. Typ. De vill inte bli av med mig. Tror jag. Här kommer en liten utläggning om varför jag tror att det är så. Min utbildning är på deltid, alltså inte 100%. Därför har jag kompletterat med fristående kurser för att komma upp i 100% och kunna maxa från CSN. Nu har jag kommit dithän att jag hellre skulle vilja jobba en dag i veckan istället, varför jag hintat för min chef att jag står till förfogande i den mån det finns ett sådant behov.

Nu när jag kom tillbaka för att sommarjobba, tog min chef själv upp saken och frågade om jag fortfarande var intresserad av den lösningen. Vilket jag ju var och då berättade hon att mina tjänster var efterfrågade både på min egen avdelning OCH av HR-chefen. Såg ni vad jag skrev? HR-chefen! Så de ska dela på mina dagar. Jag tackade ja utan att blinka. Utan att ha en aning om vad jag ska göra på HR. Nu vet jag att jag ska hjälpa till med ett nytt HR-system som köpts in, samt skriva nyhetsbrev som går ut till hela koncernen (Europa och USA). *Hjälp*

Om jag var taggad innan på hösten med kommande LiA, så kan jag avslöja att jag knappt kan sitta still nu. Det här är stort för lilla mig. Vilken höst det kommer att bli!

Nog med vältrande i min egen lergrop av lycka. För att komma ner på jorden igen, kan jag berätta lite om min sista ridlektion. Ridläraren tyckte nog att han var snäll och påhittig, för som rolig avslutningsaktivitet skulle vi ha gymkhana (stavningskontroll på den). Det var definitivt ingenting för mig. Jag är alldeles för grön i sadeln för sådana manövrar. Eller alltså, det var inga problem att plocka upp och sätta tillbaka koppen, däremot har jag för dålig koll för att få hästen att göra snabba skiftningar. Trots att vi vann stafetten var känslan efter lektionen lite däven. Jag hade gärna sett att jag kunnat lämna ridskolan med flaggan i topp. Men, men...

Och apropå hästar så har jag och en kompis bokat in en turridning på islandshästar om en månad. Det ska bli så spännande. Jag har ju aldrig suttit på en islandshäst tidigare och än mindre töltat. Då tar vi nya tag med hopp om en bättre ridupplevelse!

Nu ska jag fylla på svärmors vinglas och kanske även mitt.

Hoppas att ni får en fin återstod av kväll och helg!

Böcker, tåg och John Wayne

Sommarlovet kommer tuffande nu. Jag står på perrongen och hoppar jämfota av förväntan. Försöker att inte bländas av ljuset från lamporna, men kan inte låta bli att titta. Känner redan i fötterna hur det kommer kännas att stiga på.

Igår lämnade jag in två arbeten, ett grupparbete (naturligtvis - vad vore en kurs utan ett sådant?) och ett individuellt som med lite tur skulle kunna generera ett VG även i denna kurs. Vågar jag hoppas? Fortfarande är det en tenta kvar och jag ska plugga som en liten blå.

Min näst sista ridlektion var igår och mina ljumskar låter mig veta att jag lever. Himmel, redan när jag klev av ponnyn igår kände jag mig som John Wayne. (Hur kan det kännas så naturligt att dra en parallell till en skådespelare som hade sin storhetstid 1940-70-talet, trots att jag aldrig sett en enda film med honom? Han ska vara väldigt hjulbent, men det är bara hörsägen från min sida. Jag har aldrig sett det själv. Finns det någon som kan bekräfta detta? Finns det ens någon som sett en film med John Wayne?) Jag fick alltså driva på rätt mycket, men det var det värt. Han lyssnade glatt och det var ett bra och fysiskt krävande pass, vilket jag gillar. Däremot var jag lite skeptisk när jag såg att det var honom jag skulle ha på lektionen, för den här ponnyn kastar av ryttare till höger och vänster. Vid ett tillfälle var det en som åkte av TRE gånger på samma lektion. TRE! Och hon var den som var säkrast i sadeln av oss. 

Än så länge har jag inte åkt av under min ryttarkarriär, men tänkte att nu kanske det blir min tur. Och det var nära, det var det. Men jag lyckades hålla mig kvar, trots att jag fick världens kramp i vaderna. Han är känd för att rida in mot mitten, och jag fattade inte riktigt vad som menades med det. Men nu vet jag. I galoppen på långsidan fick vi upp riktigt hög fart, jätteroligt! Så plötsligt viker han av mot mitten. Jag vill säga att han gör en 90-graders sväng, men det är ju fysiskt omöjligt. Men så nära det går i den farten, medan jag typ fortsatte rakt fram. Puh, det var en upplevelse. Och mycket adrenalin! Men jag hoppas att jag får honom även sista lektionen, för nu vet jag och nu ska jag bannemej klara av hans beteende bättre. Punkt!

Jag är inte särskilt aktiv på Facebook, jag är väl som de flesta andra gissar jag. Sitter och scrollar lite när jag har en minut över. Däremot kom det upp förslag på två nya grupper i mitt flöde, som jag gick med i. Den ena är för folk som tågluffar och den andra är en bokklubb. Efter att ha varit med ett par dagar i grupperna inser jag att tågluffande inte är något för mig, men jag blir faktiskt sugen på att ta tåget ändå på en liten semester. Kan tänka mig att ta tåget ner till Malmö och sedan vidare mot Danmark. Ungefär den nivån. För jag vet att det kommer att bli jag som får agera reseledare.

Det andra jag inser är jag behöver flera liv för att hinna läsa allt jag vill läsa. Jag längtar dessutom efter att sitta med en riktig bok, inte bara ljudböcker. Den tredje insikten är att bokklubben är full av boksnobbar, som bara älskar att berätta om vilka svåååra böcker de läser. Och akta dig för att säga något positivt om Emma Hamberg, då möts man av ord som "skräp" och "banalt" och "bortkastad tid". På riktigt! De här människorna finns alltså. Måste allt verkligen vara så jäkla skitnödigt? Jag tycker faktiskt synd om dessa torrisar och hoppas att de har någon form av guilty pleasure i sitt liv, även om de hellre skulle dö än att bli påkomna med en feelgood-bok i handen.

Nu ska jag traggla lite paragrafer, förbereda mig inför terminens sista LG-möte och strosa ett varv i min (än så länge) soliga trädgård.